Förhärja Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet förhärja

1. Malaspina var son till en hovman hos hertigen av Parma. Efter att ha bedrivit studier i Perugia kom Malaspina år 1568 till kardinal Alessandro Farneses hov i Rom. Under ett par år från 1570 studerade han teologi i Padua, men började redan 1572 sin diplomatiska bana som sekreterare hos den påvlige nuntien Nicolò Ormanetto i Madrid. År 1578 var han åter vid kurian i Rom, och skickades av påven med den gyllene rosen till hertiginnan av Parma. År 1580 blev han nuntie hos ärkehertig Karl i Inner-Österreich (Steiermark), och under denna tid hade han två viktiga uppdrag, dels att bevaka riksdagen i Augsburg 1582, dels att övervara ärkebiskopsvalet i Köln 1583. Samma år blev han själv utnämnd till biskop av San Severo i Apulien – ett litet land på den italienska stövelklacken som vid denna tid ofta hade förhärjats av turkarna. Åren 1584-1586 var Malaspina nuntie hos den tysk-romerske kejsaren Rudolf II. De närmast följande åren tycks han ha varit trogen sitt stift i San Severo, men efter påve Sixtus V:s död 1590 blev han för en kort tid nuntie i Neapel. (källa)
2. Som belöning för sina administrativa insatser befordrades Don Diego 1690 till guvernör över Nuevo México med uppdrag att återupprätta spansk överhöghet över området. Don Diegos använde sig först av fredlig övertalning för att förmå Puebloindianerna att erkänna den spanska kronans härskarmakt. Denna ansats var till att börja med framgångsrik därför att splittring hade uppstått mellan indiansamhällena vilka traditionellt inte samarbetade utanför den egna pueblon. Med en liten truppstyrka besökte han 1692 alla pueblos och mottog deras formella underkastelse. När han 1693 återvände med flyktingar och nybyggare i följe möttes han dock av motstånd. Tewa som hade bosatt sig i det övergivna Santa Fe drevs bort med våld. Ett fälttåg genomfördes mot San Ildefonso Pueblon. Keresaner som gjorde motstånd besegrades och männen avrättades. Pueblo de Taos stormades men befolkningen undkom i bergen. Området kring Jemez Pueblo förhärjades 1694 och folket tvingades underkasta sig. Pueblona vid Rio Grande låg nu under spansk överhöghet, men ökenpuebloindianerna i Acoma Pueblo, Hopi och Zuni var fortfarande oberoende. År 1696 var ett svältår och spanjorerna tvångsrekvirerade majs från puebloindianerna för att kunna överleva. Spanjorernas återkomst, nödåret och majsrekvisitionerna gjorde att tanken på ett nytt pueblouppror sköt fart. Nordlig Tiwa, Tewa och en del Keresan försökte också fördriva spanjorerna, men upprorsförsöket, vilket bland annat leddes av Lucas Naranjo, krossades med hjälp av de övriga pueblona vid Rio Grande. (källa)
3. Av hennes produktion har emellertid endast två strofer och tre halvstrofer av ett drottkvätt-kväde bevarats. Kvädet heter Sendibítr och finns i Harald Hårfagres saga som ingår i Heimskringla, samt i den stora sagan om Olav den helige (Óláfs saga helga in sérstaka) och i storsagan om Olav Tryggvason (Óláfs saga Tryggvasonar en mesta). Ytterligare en halvstrof är citerad i Skáldskaparmál, där Jorun lovprisar kung Harald för att han rödfärgat sina vapen i "omänniskors (óþjóðar) blod". Den händelse som åsyftas torde vara en straffexpedition som Harald, enligt Orkneysagan och Heimskringla, företog för att rensa västerhavet från det sjörövarpack som förhärjat den norska kusten. De övriga stroferna behandlar en konflikt mellan Haralds vuxna söner Erik Blodyx och Halvdan Svarte, där Harald tog Eriks parti. Skalden Guttorm sindre (Goþþormr sindri) prisas också för att han fått till stånd en förlikning mellan parterna. Ämnesvalet visar att dikten måste ha tillkommit sent under Haralds regering. Det faktum att Jorun dristar sig till att beröra kungaättens inbördes stridigheter, och dessutom rosar den kände skalden Guttorm, tyder på att hon varit en kvinna som kunnat uttala sig med stor auktoritet. Tillnamnet till trots kan hon knappast (längre) ha varit en purung "skaldemö". Rimligtvis bör hon ha varit född på 800-talet. (källa)
4. Våren 1244 sökte Tord med en liten flotta ta sig till Eyjafjorden längs med nordkusten för att förena sig med sina nyvunna bundsförvanter. I Hunafloen (Húnaflói) mötte han Kolbein unge och det slag som nu (den 25 juni) inträffade är det största sjöslag som någonsin utkämpats mellan islänningar. Tord var numerärt underlägsen och drevs på flykten, men lyckades tack vare sina följesmän och gott sjömanskap förhindra ett fullständigt nederlag. Den förföljande Kolbein lyckades visserligen grundligt förhärja Västfjordarna (något som endast ökade motståndsviljan), men han misslyckades med att finna Tord och ta honom till fånga. (källa)
5. Efter att novgoroderna förhärjat Åbo 1318 och anfallit Viborg 1321 och 1322 medan svenskarna anfallit Kexholm 1322 slöts fred mellan Novgorod och Sverige 1323 i gränsfästningen Nöteborg genom Nöteborgsfördraget. Novgorod avträdde de delar av Karelen som Sverige redan kontrollerade: Savolax, Jääskis och Ägräpää. Man bestämde noggrant hur gränsen skulle gå: från Systerbäck (Rajajoki) till sjön Saimen och sjöarna i Savolax. Sträckningen därefter är oklar och det finns flera teorier om hur gränsen har dragits. Historikern Jalmari Jaakkola menade 1926 att gränsen gått längs den tavast-karelska stamgränsen och slutade vid Pattijoki vid Bottenviken. Enligt en teori framlagd av historikern Ragnar Rosén gick gränsen ändå ut till Bottenviken vid mynningen av Pyhäjoki älv. 1968 publicerade historikern Jarl Gallén en undersökning där han förvisso anslöt sig till åsikten att gränsen slutade i Bottenviken men att området norr om den var en allmänning där både Sverige och Novgorod hade intressen. (källa)
6. Sommaren 1719 pågick sedan ett år tillbaka fredsförhandlingar på Vårdö i Åland mellan Ryssland och Sverige. För att påskynda förhandlingarna och åstadkomma en förmånligare förhandlingsposition beordrade då tsaren Peter den store att ryska trupper skulle härja den svenska östkusten. Ryssarna hade vid detta tillfälle byggt upp en snabbrörlig och grundgående galärbaserad skärgårdsflotta, vilket Sverige saknade och kunde också utnyttja att Sverige var kraftig försvagat av många års förhärjande krig, pestår och missväxt. (källa)
7. Därefter kamperade Batu i Ukraina och förberedde sig noggrant bland annat genom underrättelsetjänst och spioneri innan han utvecklade en kniptångsmanöver mot Ungern genom dagens Rumänien och Polen. Ungern var då ett av Europas rikaste och mäktigaste stater. År 1241 inträngde Batu med sina mongoliska trupper in i Ungern från öster, förhärjande Siebenbürgen (Transsylvanien), Serbien och Bosnien i söder. Hans mongoliska horder drog samtidigt genom Ukraina mot de splittrade polska hertigdömena för att hindra polackerna att komma sina traditionella ungerska allierade till hjälp. Hertigdöme efter hertigdöme i Polen besegrades lätt av mongolerna tills de nådde Wahlstatt, den nuvarande orten Legnickie Pole söder om Legnica i Schlesien, där den polske storhertigen Henrik den fromme samlat de förenade polackerna kring sig samt förstärkningar från Tjeckien samt riddare från Tyska orden. Henrik stupade och den allierade polsk-tjeckisk-tyska hären besegrades. Mongolerna fortsatte genom Mähren och bröt in i Ungern från norr. (källa)
8. Reformationen på 1500-talet delade kyrkan i en katolsk och en protestantisk del. Religionskrig följde på denna delning, och 1618 till 1648 förhärjade det trettioåriga kriget stora delar av Mellaneuropa. (källa)
9. Avarerna var fördelade i flera stammar, vilkas hövdingar alla lydde under den gemensamma konungen (chaganen). Med langobardernas konung Alboin kom chaganen Baian I 567 överens om ett gemensamt angrepp på gepidernas land. Sedan detta erövrats och langobarderna tågat till Italien 568, slog sig avarerna ned på deras och gepidernas forna boningsplatser i Pannonien och lade i grannskapet boende bulgarer och slaver som lydfolk under sitt välde. Här blev de snart farliga grannar till det östromerska riket. Deras härjningståg mot detta började 575 och fortsattes sedan i 50 år med växlande vapenlycka och många avbrott till följd av kortvariga tributfördrag. År 581 intog Baian I Sirmium, det östromerska rikets starkaste värn mot barbarernas härjningar i västra Illyrien, 598 förhärjade avarerna Dalmatien, 619 visade de sig utanför Konstantinopels murar och 626 företog de i förbund med perserna, som härjade på den asiatiska sidan av staden, en månadslång belägring av huvudstaden. Tillbakaslagna därifrån av kejsar Herakleios såg de sin makt hastigt minska. Deras bulgariska och slaviska lydfolk gjorde sig oavhängiga, och västerifrån ansattes de av frankerna. Först Karl den store lyckades emellertid fullständigt bryta deras makt. Som straff för att de understött den upproriske hertig Tassilo av Bayern, företog Karl 791 ett härnadståg fram till Rába, och 796 stormade hans son Pippin avarernas mellan Donau och Tisza belägna fasta ståndläger, som genom vallar och pålverk var delat i sju koncentriska ringar, av vilka den innersta omslöt chaganens residens och de under århundradens plundringståg hopade skatterna. (källa)