Förläning Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet förläning

1. Med nya tidens inträde och adelns stärkta privilegier, som innefattade företrädesrätt till befattning som häradhövding, försvann invånarnas förslagsrätt och uppgiften blev mer en typ av förläning från kungen eller riksföreståndaren till dem han ville belöna och befattningen blev i praktiken ett slags prebende för riksråd eller andra högre statstjänstemän. Innehavarna hade då vikarier, så kallade lagläsare eller lagförare. Lagkommissionen 1643 föreslog förgäves att uppliva den allmänna landslagens stadganden om tillsättning, men genom Karl XI:s domstolsreform 1680 föreskrevs, att häradshövdingetjänsterna inte skulle få förenas med andra befattningar och att häradshövdingen skulle bo inom sitt häradshövdingedöme. Genom 1723 års reglering av adliga privilegier upphörde adelns företrädesrätt till dessa tjänster. (källa)
2. Närke utgjorde 1525-1554 förläning åt marsken Lars Siggesson, det tillhörde hertig Karls hertigdöme och sedermera Karl Filips. (källa)
3. Under Europas medeltid kom ordet riddare att beteckna en aristokratisk krigarklass. Allt ifrån Karl den stores tid brukade adliga ynglingar dubbas till riddare, vanligtvis i samband med festligheter såsom kungliga kröningar eller bröllop. Den tungt beväpnade ryttarens militära överlägsenhet under äldre medeltid medförde särskilda privilegier i form av skattefrihet, förläning av gods och gårdar samt domsrätt över underlydande såsom ersättning för att stå till kungens förfogande med häst och rustning. Länsväsendet blev typiskt för medeltidens feodalism. (källa)
4. Hos de folk, som deltog i de stora folkvandringarna, förekom inte sold förrän efter korstågen och gavs i allmänhet endast åt särskilda lejda trupper. Den blev allmän först mot slutet av medeltiden, när stående härar och värvade trupper fick ersätta uppbåden och feodaltrupperna som byggde på ersättning i form av förläning. (källa)
5. Släkten är en ursprungligen normandisk baronätt från Skottland som anses besläktad med klanen Macduff. Den inkom till Sverige 1606 med militären, hovrådet och ambassadören Sir James Spens, i Sverige känd som Jacob Spens (död 1632), vilken gick i tjänst hos Gustav II Adolf och bland annat blev svensk ambassadör i England. Hans hustru var Margareta Forath, också bördig från Skottland. Han upphöjdes den 28 april 1628 till svensk friherre och erhöll Orreholm som förläning. Ätten introducerades 1635 på Riddarhuset genom Jacobs söner Axel (död 1656) och Jacob (1627–1663) och erhöll nummer 9 bland friherrar. Jacob Spens d.y. till Orreholmen och Ala var överste för Upplands infanteri, men ogift. (källa)
6. Ett annat begrepp som bör undvikas i svenskt sammanhang är feodal. Svenska stormän och deras likar ägde sina arvgårdar och övrigt land och lösöre rent privat, inte som ärftlig förläning frånågon kung eller furste. I Sverige avser län från kronan ett överlåtande av kronans inkomster från ett visst område till en person som gjorde en mottjänst, som längst på personens livstid. (källa)
7. Underhållsland – en icke ärftlig förläning med syftet att säkerställa en icke regerande furstlig persons uppehälle och i viss mån ställning. (källa)
8. I Tyskland skedde samma sak. Där motsvarades ända till romerska rikets slut (1806) baronernas stånd av de omedelbara "riksfriherrarna" (ty. Reichsfreiherr), som bildade den lägre adelns högsta rangklass. För övrigt hade i Tyskland baronvärdighet (friherrevärdighet) ofta blivit utdelad även utan motsvarande förläning. Det skedde särskilt från Karl V:s tid och framåt. (källa)
9. Donationsgods – jordegendomar i östra Finland som Rysslands regenter lämnade i förläning till enskilda personer mellan 1721 och 1811. (källa)
10. En förläning är ett historiskt begrepp och företeelse, vilket innebär att en ägare länsherre behåller sin äganderätt men överlåter nyttjanderätten, rätten att använda och dra nytta av det län det gäller, i regel med krav på trohet. Den som får använda och dra nytta av länsherrens gods kallas för läntagare eller vasall. I ett längre europeiskt perspektiv har läntagaren haft juridisk (ansvar för det lokala rättssystemet) och militär kontroll över sitt län, samt rätt att uppbära skatt i området (administrativ kontroll). Läntagaren förväntas å sin sida ställa upp på länsherrens sida i krig samt att skicka del av uppbörden (skatt) vidare till sin länsherre. Således fungerar läntagaren som länsherrens representant i ett visst område. Förläningar är ett kännetecknande drag för feodalismen. Förläningen ifråga kan omfatta avgränsade geografiska områden, specificerade hemman (gårdar) eller till och med varor. I Sverige har förläningar omfattat landskap, grevskap, friherrskap, socknar, enskilda gårdar, varor (t.ex. en tunna spannmål om året) eller rättigheter (rätten att fiska på ett visst ställe). En förläning kan vara både på livstid och på begränsad tid, och i vissa tider/platser även vara ärftlig. Men det är länsherrens fulla rätt att dra in förläningen och återta den egendom som han lånat ut, exempelvis om länsherrens förvaltning av godset visar sig bristfällig. (källa)