Förmäla Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet förmäla

1. Henrik gifte då om sig med Jane Seymour, dotter till en annan av kungens hovmän. År 1537 födde Jane äntligen en son, den blivande Edward VI av England. Tyvärr grumlades Henriks lycka av att Jane avled i barnsängsfeber bara några dagar efter sonens födelse. Ett par år senare gifte Henrik om sig. Denna gång var äktenskapet politiskt, man ville skapa en protestantisk allians genom att förmäla kungen med den protestantiska prinsessan Anna av Kleve. Tyvärr levde den verkliga Anna inte upp till kungens förväntningar utan snart efter Annas ankomst till England började Henrik verka för en skilsmässa. Anna accepterade detta och levde sedan resten av sitt liv i England, deltog delvis i hovlivet, och var en av Englands rikaste kvinnor då Henrik i sin tacksamhet för att hon gick med på skilsmässa hade givit henne ett stort underhåll som bestod bland annat av Richmond Palace och Hever Castle. Cromwell fick bära skulden för detta misslyckade äktenskap, och avrättades den 28 juli 1540. (källa)
2. Berättelsen om "påvinnan Johanna" förekommer, såvitt är känt, första gången vid mitten av 1200-talet hos Jean de Mailly och efter honom hos Étienne de Bourbon. Båda förlägger hennes uppträdande till omkr. 1100. Sin spridning har den vunnit främst genom Martins av Troppau kända världskrönika, som placerar påvinnan mellan Leo IV och Benedictus III. I sin elaborerade form förmäler sägnen att "påvinnan" härstammat från Mainz eller England, uppträtt i manlig dräkt, studerat i Aten, i Rom väckt uppseende genom sin lärdom och valts till påve 855 och därefter regerat i 2½ år, tills hon under en procession till Lateranen oförmodat röjt sitt kön genom att på gatan (dagens Via dei Querceti) föda ett barn (ett litet gatukapell markerar platsen), varefter hon av blygsel givit upp andan eller – enligt andra – stenats till döds av den uppretade folkmassan. (källa)
3. På 1500-talet hade alla kungens söner frillor. Prinsarna Eriks, Johans, Karls och Magnus frillor kallas ofta "förtidshustrur" eftersom kvinnorna levde med dem i en långvarig äktenskapsliknande relation innan prinsarna gifte sig. När så prinsarna förmäldes med en furstinna eller prinsessa avvecklades deras frilloförhållanden. Frillorna fick då hus eller gods och giftes bort med betydande borgare eller adelsmän. Vasasläktens frillobarn fick namnet Gyllenhielm. (källa)
4. Maitland torde ha samtyckt till mordet på Darnley (februari 1567), men motarbetade drottningens giftermål med Bothwell och slöt sig på sommaren till de upproriska lorderna. Såväl bland dem som vid förhandlingarna med Elisabets ombud i York 1568 sökte Maitland urskulda Maria och åvägabringa en uppgörelse, enligt vilken hon skulle förmälas med hertigen av Norfolk och ingen undersökning anställas om mordet på Darnley. Maitland blev i september 1569 anklagad för delaktighet i detta, fängslades av regenten Moray, blev fri efter dennes död (februari 1570) och uppträdde sedan som ledare för drottningens parti. Från 1571 belägrades han i Edinburgh Castle, som kapitulerade i maj 1573, fördes dödssjuk till fängelset i Leith, och dog där samma år. Hans religiösa indifferentism ådrog honom av samtiden beskyllningar för "kameleontisk" principlöshet, men en senare forskning har erkänt det patriotiska syftet i hans politik och särskilt i hans fruktlösa bemödanden att "rädda Maria Stuart från henne själv". (källa)
5. Under Alexanders minderårighet stred stormännen om väldet, och de olika partierna sökte trygga sitt inflytande genom att bemäktiga sig kungens person. Alexander förmäldes 1251 med den engelske kungen Henrik III:s dotter Margareta och motsatte sig med kraft först dennes och sedan Edvard I:s försök att få Skottlands länsplikt under England erkänd. Han härjade på Suderöarna, som liksom öriket Man var norska lydland, försvarade sig tappert mot kung Håkon Håkonssons anfall (1263) samt fick genom freden i Perth (1266) av dennes son Magnus mot en penningsumma och löfte om årlig avgift såväl Suderöarna som Man. Med Alexander III utslocknade det gamla skotska kungahuset på manssidan (1286). (källa)
6. Tidigt använd också i den inre förvaltningen, blev han 1718 president i krigskollegiet och senator. Som uppkomling och gunstling hade han bland den gamla ryska adeln många fiender, men ägde i Katarina I, hans tidigare älskarinna, en pålitlig förespråkare, då han hotades med efterräkningar för sin ohederliga förvaltning eller för politiska missgrepp. Katarinas tronbestigning 1725 lyfte honom till kulmen av makt och inflytande. Han blev den ledande i det nyinrättade "översta hemliga rådet" och fick kejsarinnans understöd, då han sträckte ut handen efter Kurlands hertigkrona. Smickrad av hoppet att se en dotter förmäld med storfurst Peter Aleksejevitj, bidrog han till dennes tronbestigning (1727). Han genomdrev förlovningen och lät utnämna sig till rysk "generalissimus". Men genom samverkan mellan de gammalryska magnaterna och Mensjikovs övriga fiender vid hovet, vilka hetsade den unge kejsaren mot denne, förlorade han hastigt greppet om makten, förklarades (september 1727) förlustig ämbeten och värdigheter samt förvisades till ett avlägset gods och något senare till Berezov i Sibirien, där han avled 1729. (källa)
7. Han förmådde den sjuklige unge kungen att utesluta sina båda halvsystrar, Maria och Elisabet, från tronföljden och i stället till sin efterträderska bestämma lady Jane Grey, systerdotters dotter till Henrik VIII och vid samma tid (maj 1553) förmäld med Dudleys son Guildford Dudley. Efter Edvards död, 6 juli samma år, lät Dudley utropa sonhustrun till drottning. (källa)