Försäkringsgivare Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet försäkringsgivare

1. Den tidigaste formen av försäkring i Sverige var de kooperativa brandstoderna under medeltiden, reglerat i landslagarna och i gillenas förpliktelser om så kallat ömsesidigt understöd. Vissa försäkringsbolags namn återspeglar fortfarande kopplingen till brandstoderna. I Europa kom försäkringen att utvecklas vidare, där man innan en längre resa, deponerade ett belopp hos försäkringsgivaren, vilket man sedan återfick om man överlevde. I annat fall tillföll pengarna försäkringsgivaren. Detta kom att i vissa fall snarast bli en form av vadslagning, där beloppet som betalades tillbaka kunde vara flera gånger insatsen av det ursprungligen insatta kapitalet. (källa)
2. Preskriptionstiden vid regress är normalt 10 åräknat från dagen för regressfordrans uppkomst utom vid försäkringsgivares regress där preskriptionstiden vid regress mot försäkringstagare är tre år enligt 31 § trafikskadelagen. Jämför NJA 2009 s 94 där tioårig preskriptionstid ansågs gälla mellan två försäkringsgivare. Vid regress mot konsument gäller en treårig preskriptionstid. (källa)
3. Sjukpension (sjukpensionär) är en typ av pension som betalas ut till en person som, antingen tillfälligt eller permanent, inte kan arbeta. Utbetalaren kan vara staten eller någon form av försäkringsgivare. (källa)
4. Med fartyg som Emma Mærsk ökade kapaciteten till över 14.000 TEU:s, och med fartyg i Maersk Triple E klass till över 18.000 TEU:s. Vid brand eller förlisning ställer detta stora krav på kapacitet hos försäkringsgivare. Ett så stort värde kan också göra fartygen intressanta som objekt för olika typer av organiserad brottslighet, till exempel utförd av nutida pirater. (källa)
5. Dispasch är en utredning om så kallat "gemensamt haveri", där kostnaderna för skador som uppkommit ska fördelas mellan fartygsägare, lastägare och befraktare men i praktiken mellan dessas försäkringsgivare. Regelverket för detta är internationellt men har kritiserats som efter moderna förhållanden onödigt komplicerat. I många länder, bl.a. i Skandinavien, har dispaschörer statligt förordnande, medan bl.a. Storbritannien USA saknar lagstiftning om deras verksamhet. Den kontrolleras där i stället av privata branschorganisationer. (källa)