Förströelse Synonymer Betyder Uttal

• nöje
• tidsfördriv

Hur används ordet förströelse

1. År 1811 inrättades ett havsbad vid Svartekällan i Varberg, som var från början hälsobrunn. I slutet av 1890-talet och början av 1900-talet etablerades de första svenska havsbaden utan brunnsinrättning i Mölle, Saltsjöbaden och Falsterbo. Saltsjöbadens förebild var badorten Trouville-sur-Mer i Normandie i nordvästra Frankrike. Till en början vände man sig till den välbärgade delen av befolkningen, därför hörde till själva badet även hotell och restaurang samt diverse idrottsanläggningar och annan förströelse. (källa)
2. Till Norden tros mungigan ha kommit under vikingatiden. Mungigor har påträffats vid flera arkeologiska utgrävningar i Skandinavien. De äldsta arkeologiska fynden av mungigor dateras till 1200- och 1300-talen. I Härkeberga kyrka i Uppland finns väggmålning av Albertus Pictor från 1480-talet som visar en lekare med mungiga. Förutom att kallas för mungiga eller munharpa kallades den ibland för Näckens harpa eller Hin ondes järnfiol, då den ibland förknippades med trolldom och onda makter. Det finns flera litterära källor i Sverige som tar upp mungigan, till exempel August Blanche skrev på 1800-talet i 'Hyrkuskens berättelser' att 'mungigans skorrande tonder hördes i den svenska sommarnatten på Djurgården'. I folkliga uppteckningar från slutet av 1800- och början av 1900-talet skildras hur mungigan tillverkades av hem- och bysmeder och sedan såldes på marknader eller i järnhandel samt av kringresande försäljare. Mungigan tjänade som förströelse för drängar, kolare, timmerhuggare och annat folk. Vid brist på "riktiga" spelmän fick mungigespelmännen spela på fester, bröllop och andra tillställningar. Under 1800-talet minskade mungigans popularitet till förmån för dragspel och munspel. Under väckelserörelsens framväxt under slutet av 1800-talet stämplades instrumentet som syndigt, vilket bidrog till den minskade populariteten. Under 1970-talet ökade mungigan i popularitet och mellan åren 1970-75 genomfördes SM i mungiga i Junsele. (källa)
3. En park är en anläggning för mänsklig rekreation, med naturlig eller planterad växtlighet. I en park kan ingå även sjöar, kanaler, skulpturer, paviljonger, trädgårdar, växthus, orangerier eller andra byggnadsverk. Benämningen park kan även ha en vidare användning i betydelsen grönområde och förekommer i ord som slottspark, kronopark, folkpark, skogspark eller nationalpark. En offentlig park är öppen för allmänheten och avsett för rekreation och förströelse, en privatpark är däremot ej tillgänglig för allmänheten. Anläggandet av parker studeras inom till exempel hortikultur, och finns i olika former, exempelvis Botanisk trädgård, barockparken och engelska parken. (källa)
4. Satellitstaden har en självständig prägel. Den förfogar över arbetsplatser och kulturella och sociala inrättningar för sina invånare som till exempel skolor, sjukhus, kyrka, myndigheter, inköpsmöjligheter och förströelse. Satellitstaden har även viktig infrastruktur som en stad behöver. En satellitstad kan vara en planerad stad av yngre datum, men också en äldre stad inom mer eller mindre kort avstånd från en större stad. (källa)
5. Typiskt för en sovstad är att den ofta saknar kulturella och sociala inrättningar för sina invånare som t.ex. skolor, sjukhus, kyrka, myndigheter, inköpsmöjligheter och förströelse, som finns i en satellitstad. En sovstad har ofta goda kommunikationer till den eller de platser där arbetsplatserna finns. Dessa används i stor utsträckning för resor mellan bostad och arbetsplats. I en sovstad finns i regel när- eller dagligvarubutiker men det är också många gånger det enda som finns. Exempel på svenska sovstäder är många förorter som uppstod inom ramen för miljonprogrammet som exempelvis Tensta och Rinkeby. (källa)
6. Av representanter för den högre konstmusiken kunde salongs- och underhållningsmusiken uppfattas som alltför ytlig och vulgär. Nordisk familjebok beskriver till exempel "salongsmusik" som "kompositioner, som mest innehålla trivial grannlåt och äro afsedda för ytlig förströelse samt vittna om förflackning af smaken hos tonsättare och dilettanter" (band 24, spalt 502). (källa)
7. Divertimento (italienska — underhållning, förströelse) och (franska) divertissement, huvudsakligen 1700-talets musikform som lämpade sig för till exempel banketter, och är en modernare ersättare för tidigare använd tafelmusik. (källa)