Femkronorssedel Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet femkronorssedel

1. Helsingebanken hade som enskild bank rätt att finansiera sin verksamhet genom utgivande av "egna kreditsedlar". Detta innebär i klartext, att sedlar utgivna av Helsingebanken i Söderhamn var giltiga betalningsmedel i hela riket. Även hudiksvallskontoret gav ut sedlar, men blanketterna var gemensamma med utgivningsorten Söderhamn. Utgivningsorterna kan dock skiljas åt genom signatärerna. Sedlar i valörerna 5, 10, 50 och 100 kronor utgavs med årtalsbeteckningen 1874 tryckta av Bagges sedeltryckeri i Stockholm. Från och med årtalsbeteckningen 1879 trycktes nya sedelblanketter av Bradbury och Wilkinson i London, i samma valörer, utom femkronorssedeln – som det från och med den 1 januari 1880 blev förbjudet att utge (SFS 1879:27, given 20 juni 1879). Finansdepartementets bankbyrå (nuvarande Finansinspektionen) övervakade med stor nit att inväxlade femkronorssedlar makulerades. De enskilda bankernas sedelutgivningsrätt upphävdes successivt och genom avtal med Sveriges riksbank den 20 oktober 1902, åtog sig Helsingebanken att upphöra med sedelutgivningen från och med den 1 maj 1903. Helsingebankens sedlar existerar således endast med årtalen 1874 och 1879, trots att de utgivits under hela perioden 1874–1903. (källa)
2. Ända fram till 1952 angav svenska femkronorssedlarna Sveriges riksbank inlöser vid anfordran denna sedel å fem kronor med guldmynt enligt lagen om rikets mynt av den 30 maj 1873, trots att denna inlösningsrätt upphört redan 1931. (källa)
3. Sedlarna från 1874-75 kallades i folkmun för pappersetta och de från 1914-21 för kotia (ko-tia) (som möjligen kan ha kommit från att sedeln förväxlades med 10 kr-sedlar vid kreatursmarknader). I Stockholmsområdet kallades de även Hagalundstia. Tiokronorssedeln är dock betydligt större (135 x 150 mm), men tryckt i samma färger. Det ursprungliga namnet kan ha varit "kofemma", eftersom femkronorssedeln hade samma dimensioner. (källa)