Finansförvaltning Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet finansförvaltning

1. Deputationen hade att av Kontributionsränteriet mottaga "ständernas obligationer", som den skulle dels använda till betalning av förskott och lån, dels avyttra mot reda pengar eller accepterade växlar, vidare skulle den uppbära rikets inkomster och därmed förnöja K.M:ts och vederbörandes assignationer. Kontributionsränteriet förlorade dispositionsrätten över kontributionen och durchtågsgärden, och Statskontoret försattes totalt i overksamhet. Deputationen fick inte vidtaga någon åtgärd utan Görtz' vetskap och bifall samt var skyldig att utan invändning verkställa hans befallningar. Den var således ett verktyg i den allsmäktige gunstlingens hand. von Dernath var Görtz' ställföreträdare och antog stundom i deputationen dennes höga ton, men uttalade för honom sitt missnöje med flera av hans åtgärder. Det är att märka, att ingendera var svensk medborgare och att Görtz ansvarade endast för konungen. Sitt namn fick deputationen av den anledning, att den skulle upphandla de för hären erforderliga förnödenheterna, varför den s.k. upphandlingsavgiften utskrevs. Genom maktens samlande på en hand stävjades obehöriga ingrepp i finansförvaltningen, men deputationen ansåg sin egentliga uppgift vara att bestrida de löpande utgifterna och bekymrade sig föga om anvisningar, som Statskontoret och Kontributionsränteriet inte förmått betala. (källa)
2. Han förenklade rättsproceduren, men lyckades inte åstadkomma ett enhetligt preussiskt rättsväsen. Däremot centraliserades finansförvaltningen genom generaldirektoriet 1723, vars instruktion han själv författat. Statsfinanserna, till stor del baserade på kronans domäner, var vid hans död vid mycket gott tillstånd. Fredrik Vilhelm förbättrade städernas förvaltning genom att bryta rådssläkternas makt. Näringarna stöddes enligt strängt merkantilistiska principer. (källa)
3. Särskilt lyckades det den utmärkte statsmannen Lykurgos att under sin talangfulla finansförvaltning (338–326) ordna statens affärer, så att rika medel fanns att tillgå även för offentliga praktbyggnader. Under denna tid anlades det ovannämnda Lykeion, Dionysosteatern fullbordades, och på andra sidan om Ilissos anlades det panatenaiska stadiet, ett slags cirkus eller plats för gymnastiska tävlingsstrider. Under de följande seklen fick Aten röna flera bevis på främmande furstars välvilja. Den egyptiske konungen Ptolemaios Filadelfos byggde nära torget ett gymnasium med tillhörande bibliotek. Konung Eumenes II i Pergamon byggde vid Dionysosteatern en väldig pelargång utmed sydsidan av Akropolis, avsedd bland annat att tjäna såsom tillflyktsort för åskådarna vid inträffande regnväder – således ett slags teaterfoajé. Eumenes efterträdare, Attalos, uppförde för torghandeln i Kerameikos en annan präktig pelargång, av vilken man återfunnit lämningar. (källa)
4. Bonde var i stort sett verksam inom finansförvaltningen i hela sitt liv. Han blev 1645 kammarråd, 1648 landshövding i Södermanland och riks- och kammarråd 1653. Han fick 1653 förläningen Malax och Laihela i Österbotten. 1655 blev han kommissarie för reduktionskollegiet. När Karl X Gustav dog 1660 blev Bonde riksskattmästare och kammarpresident mot kungens testamente. Hans tid kom att präglas av skuldfrågan. Bonde hade varit anställd i finansförvaltningen redan under drottning Kristinas tid och fått inblick i oredan i finanserna under hennes sista år. (källa)