Frihandelsvänlig Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet frihandelsvänlig

1. Beteckningen ångkök har också kommit att bevaras i svenska språket genom en politisk händelse under år 1887, då Tullstriden 1887 utspelades. Ångköksföreståndaren Olof Larsson, allmänt kallad "Ångköks-Olle" ställde upp på den frihandelsvänliga listan i Stockholms stad i andrakammarvalet 1887, men hade skatteskulder på 11 kronor och 58 öre, vilket gjorde alla valsedlar med hans namn ogiltiga. Detta ledde till att de tullvänliga fick majoritet istället för de frihandelsvänliga. Valet kom därför att kallas "ångköksvalet". (källa)
2. Sven Adolf Hedin, född 23 april 1834 i Bo, Örebro län, död 20 september 1905 i Stockholm, var en svensk publicist och liberal politiker som var frihandelsvänlig samt för en allmän rösträtt. Han kallades "liberalismens märkesman" i 1897 års andra kammare. (källa)
3. Åren 1869–1872 var han ledamot av Svenska fornminnesföreningens styrelse, inom vilken han 1871 innehade sekreterarbefattningen. År 1873 tjänstgjorde han som sekreterare i riksdagens särskilda utskott för behandling av då föreliggande kungliga propositioner och enskilda motioner angående den offentliga undervisningen, och på kallelse av ecklesiastikministern deltog han samma år i överläggningar rörande åtskilliga läroverksfrågor. År 1876 och 1881 var han ledamot av styrelserna för de båda första nordiska filologmötena och var 1886 generalsekreterare vid det tredje mötet, i Stockholm (hans berättelse trycktes först 1893). Åren 1891–1893 var han liberal och frihandelsvänlig ledamot riksdagens andra kammare, invald i Stockholms stads valkrets. Han var medstiftare av och många år ordförande i Samfundet för nordisk språkforskning. (källa)
4. Sedan Preussen vid Wienkongressen 1815 fått full territoriell upprättelse och Fredrik Vilhelm inträtt i Heliga alliansen, fick de reaktionära grupperna vid hovet åter inflytande. Ett löfte om en författning som avgetts under frihetskriget infriades ej, och frihetsrörelsen förföljdes. Fredrik Vilhelm anslöt sig nu helt till den tvångspolitik, som formulerats av Karlsbadbesluten och Troppauprotokollen. I ersättning för den uteblivna författningen inrättades provinslantdagar 1823. Fredrik Vilhelms religiösa intressen tog sig uttryck i den så kallade unionen 1817, som skulle närma reformerta och lutheraner. Den preussiska tullpolitiken införde genom tullagen 1818, som var frihandelsvänlig och sammanband alla preussiska provinser till en enhet, och genom tyska tullföreningen 1834, principer av utomordentlig politisk betydelse. (källa)
5. Redan 1752 lär Smith ha uttalat frihandelsvänliga åsikter. Hans första större arbete var Theory of moral sentiments (1759, där andra upplagan hade en bilaga om "the first formation of languages". Han avsade sig professuren 1764 för att göra en längre resa på kontinenten, som mentor åt en ung hertig av Buccleuch. Han tillbringade arton månader i Toulouse, ett par månader i Genève och omkring tio månader i Paris, där han flitigt umgicks med François Quesnay och andra framstående ekonomer. Efter hemkomsten bodde han under tio år i Kirkcaldy, sysselsatt med sitt stora verk An inquiry into the nature and causes of the wealth of nations (1776). Smith fick 1778 en befattning som kommissionär vid tullverket i Edinburgh där han senare höll ett gästfritt hus. År 1787 blev han vald till lord rector av universitetet i Glasgow. (källa)
6. Mitander var ledamot av borgarståndet vid riksdagarna 1810, 1812 och 1817-1818. Han var 1810 och 1812 ledamot av statsutskottet, särskilda utskottet och allmänna besvärs- och ekonomiutskottet 1812 samt av bankoutskottet 1817-1818. Han framträdde i riksdagen som en typisk representant för bruksägarintresset. Mitander ställde sig restriktiv till de frihandelsvänliga förslag som började vinna mark under 1810-talet, och följde den försiktiga linjen gentemot den konstitutionellt färgade oppositionen vid riksdagen 1817-1818. Mest engagerade han sig i problemen inom kreditväsandet och bristen på betalningsmedel som drabbade honom i hans handel. (källa)
7. Redan före slutet av 1600-talet hade nästan varje större tysk stad sin tidning och som föregångare fanns även handskrivna veckobrev. Hamburgischer Correspondent grundades 1714. I Berlin grundades Vossische Zeitung (1722-1934) och Spenersche Zeitung (1740-1874). Men det var först under Franska revolutionen som pressen vann i betydelse. Allgemeine Zeitung (1798-1929) grundades av Johann Friedrich Cotta och utgavs först i Tübingen, 1810-1882 i Augsburg och 1882-1929 i München. Pressen fick en kort tid av frihet efter att Napoleon I:s tvångsvälde upphört och innan tyska förbundsdagen genom Karlsbadbesluten 1819 införde sträng censur. Niebuhr grundade Preussischer Correspondeht och Görres Rheinischer Mercur (1814-1816). I brist på fri press, inrättade regeringarna officiella tidningar som Allgemeine Preussische Staats-Zeitung (1819, från 1871 Deutscher Reichsanzeiger), en motsvarighet till Post- och Inrikes Tidningar. Heinrich Brockhaus i grundade 1837 den frihandelsvänliga Leipziger Allgemeine Zeitung, som var föregångare till den 1861 i Berlin grundade konservativa Norddeutsche Allgemeine Zeitung (Bismarcks organ), vilken 1918 nybildades som Deutsche Allgemeine Zeitung (nedlagd 1945). Gervinus i Heidelberg grundade Deutsche Zeitung (1847-1849), som försvarade konstitutionalismen. När Karlsbadbesluten och censuren hävdes 1848 fick pressen ny kraft, med hjälp av rotationspressen (uppfanns 1846) och telegrafen. En stämpelskatt för tidningar som hade införts 1822, upphävdes 1874, vilket underlättade postbefordran. Åren 1823-1847 hade bara 22 nya tidningar grundats, men 1847-1850 tillkomm 66 stycken. När Tyska riket förenades 1871 utgavs där 948 tidningar, tio år senare var de 2337 stycken och 1907 över 7000 stycken. (källa)
8. Som riksdagsman var han allmänt konservativ – i tullfrågan moderat protektionist. I den egenskapen kallade kungen honom som statsminister den 6 februari 1888, sedan ärkebiskop Sundberg avböjt. Kungen ville slippa ett parlamentariskt prejudikat, som med tanke på riksdagens sammansättning innebar direkt skifte från frihandel till protektionism. Därför föredrog kungen en mjuk övergång från Louis De Geers liberala och frihandelsvänliga politik till den nya tidens krav på protektionism, tullar och nationalism. Bildts regering kom att till hälften bestå av tullvänner och till hälften av frihandlare från Themptanders ministär. (källa)
9. Vid extravalet våren 1887, som hölls till följd av tullstriden, var Svensson kandidat för den frihandelsvänliga sidan, medan tullvännerna representerades av amiral Fredrik von Otter, befälhavare för flottans station i Karlskrona och Svenssons överordnade. Valkampen var hård, men underofficeren Svensson avgick som segrare över amiralen von Otter. Detta orsakade stor irritation inom officerskåren, som i vissa fall rentav ansåg Svensson ha begått subordinationsbrott, och Svensson lär ha blivit tillrättavisad personligen av von Otter. (källa)