Fyrtiotalism Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet fyrtiotalism

1. Inom prosan var Stig Dagerman och Lars Ahlin de mest framträdande. Med verk som Ormen (1945) och De dömdas ö (1946) och sitt tragiska levnadsöde anses Stig Dagerman på många sätt personifiera fyrtiotalismen. En annan typisk representant för fyrtiotalismen var Gösta Oswald som under sitt korta liv hann ge ut både tidstypisk lyrik och experimentella prosaverk som En privatmans vedermödor (1949). Novellkonsten hade en framskjuten position med författare som Thorsten Jonsson, Sivar Arnér och Olov Jonason. Även tidiga verk av Lars Gyllensten som Camera obscura (1946, skriven tillsammans med en kamrat under pseudonymen Jan Wictor) och Moderna myter (1949) var typiska uttryck för fyrtiotalismen.
2. 1940-talet var storhetstiden för de litterära tidskrifterna. I tidskrifter som Horisont (1941–1944) och 40-tal (1944–1947) formulerades mycket av de strömningar som kom att prägla tidens litterära klimat. I Horisont, där redaktionen utgjordes av Gerard Bonnier, Johannes Edfelt, Artur Lundkvist och Thorsten Jonsson, presenterades ny modernistisk litteratur men också introduktioner och översättningar av internationella författarskap. Här publicerades också Karl Vennbergs betydelsefulla essä om Franz Kafka, vilken befäste Kafkas centrala inflytande över fyrtiotalismen. Viktigare blev dock 40-tal, vars utgivning sammanföll med den litterära fyrtiotalismens högkonjunktur i decenniets mitt och debatterna om pessimism och obegriplighet. 40-tal ersattes av Utsikt, redigerad av Axel Liffner, där såväl fyrtiotalisterna som en ny generation författare och kritiker som skulle komma att förknippas med 1950-talet bidrog. Ett par andra tidskrifter var den kortlivade Sesam, som stod för en reaktion mot fyrtiotalismens pessism, och Poesi redigerad av Stig Carlson. I slutet av decenniet blev den ambitiösa Prisma (1948–1950) med Erik Lindegren som huvudredaktör en slags högmodernistisk slutpunkt för epoken.
3. Fyrtiotalismen präglades av ett vitalt och utpräglat polemiskt debattklimat mellan den modernistiska litteraturens försvarare och dess belackare. De två centrala debatterna var obegriplighetsdebatten och pessimismdebatten, vilka fördes i stort sett parallellt 1946-1947. Den förra gällde den modernistiska litteraturens formspråk och begriplighet. Den föranleddes främst av nyutgivningen av Erik Lindegrens diktsamling mannen utan väg och tog ny fart när Jan Wictors Camera obscura avslöjades som en parodi på den modernistiska lyriken. Den senare var en allmän idédebatt som utlöstes av Karl Vennbergs essä Den moderna pessimismen och dess vedersakare i tidskriften 40-tal. I debatten försvarade Vennberg en slags "etisk" pessimism och vände sig emot meningsmotståndarnas åsikter att den skulle vara utvecklingsfientlig, passiv och inskränkt. Mot slutet av fyrtiotalet började det även föras en politisk och ideologisk debatt som skulle leda fram till en annan av efterkrigstidens stora debatter: Den tredje ståndpunkten. Fyrtiotalisterna Vennberg och Werner Aspenström var tidigt tongivande representanter för den linje som inte okritiskt ville ansluta sig till något enskilt politiskt system eller bestämd ideologi i polariseringen mellan öst och väst. (källa)