Fängelsetid Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet fängelsetid

1. Efter fängelsetiden har Östberg varit bosatt i Sverige. Hon har skrivit en bok, varit sommarpratare och föreläst om sin tid i amerikanskt fängelse. (källa)
2. Raskenstam förlovade sig med ett trettiotal av kvinnorna. Dessutom trolovade han sig under fängelsetiden med en fiskardotter från Roslagen, med vilken han 17 november 1946 – efter att han avtjänat sitt fängelsestraff – gifte sig och fick barn. Under fängelsetiden hade han också återtagit sitt gamla namn Anders Gustaf Eriksson. Paret sägs ha separerat omkring 1959, men tog inte ut skilsmässa. (källa)
3. På ön Ösel, som hörde till drottning Kristinas underhållsländer, hade en stor mängd oordningar inritat sig. Folket var okunnigt, oordentligt och vildsint, prästerna i hög grad råa och lastfulla, de medel, som anvisats till kyrkor, skolor och de fattiga, bortryckta eller förskingrade. För att söka förbättra dessa bedrövliga förhållanden ditsändes såsom superintendent en präst vid namn Justus Heinrich Oldekop, en nitisk, driftig och tilltagsen, men också häftig och obetänksam man, som oförskräckt angrep missbruken, utan hänseende till stånd eller person. Snart gjorde han sig också hatad av alla, och under tre års tid förhöll man hans lön, men han lät inte skrämma sig, sparade inte heller på bittra utfall mot något var, och för några sådana förgripliga yttranden lät Gustaf Kurck stämma honom förätta. Då reste Oldekop till Stockholm och anklagade, å sin sida, generalguvernören att ha låtit muta sig, vilket hade till följd ett yrkande av denne, att Oldekop, ehuru befullmäktigad superintendent, borde, såsom icke varande infödd svensk, betraktas såsom lösdrivare och därför träda i häkte under den tid han utförde sitt klagomål mot en rådsperson. Detta bifölls av regeringen och, efter tre fjärdedels års stillasittande i det osunda fängelset, var mannen så försvagad, att han knappast kunde stå på benen. Brahe, de la Gardie och Stenbock skaffade honom bättre utrymme och kost samt sökte även förmå Gustaf Kurck till eftergift, men förgäves. Däremot uppretade man sinnesstämningen emot Oldekop på Ösel så, att först öns prästerskap och sedan hela därvarande borgerskapet inkom med klagomål mot den stränge ivraren. Rannsakningen drog ut på tiden och Oldekop fick kvarsitta i häktet. Slutligen tillsattes en särskild domstol, varav ärkebiskopen var medlem, och då denne yttrade om Oldekop, att han var en förståndig man, påstod Knut Kurck, att ärkebiskopen för ett sådant yttrande borde förklaras jävig. Man ville tvinga Oldekop till avbön för Gustaf Kurck, men han kunde ej förmås till ett sådant steg, vilket hans samvete förbjöd honom. Dock, när tredje fängelseåret ingått, slappades Oldekops motståndskraft, och han förklarade sig äntligen villig till den fordrade avbönen, men nu påstod Bengt Horn, att Kurck inte borde släppa honom så lätt, och denna uppmaning lydde Kurck, ehuru både la Gardie bad honom åtnöjas med den erbjudna upprättelsen, och även Karl XI, nu bliven myndig, föreställde Kurck skriftligen, hur Oldekop, genom så lång fängelsetid och genom förnekad ämbetsutövning, vore tillräckligen straffad för det fel han kunde ha begått, "och", tillägger kungen, "vi tycka derföre, att I boren af kristligt medlidande något eftergifva och ej stå på högsta rätten, och vore en sådan försoning oss ganska angenäm, dock alltid den lagliga rätten eder förbehållen". På denna yrkade Kurck fortfarande, varför kungen återförvisade målet till domstolen, men ännu 1675 var det inte utrett. Då uppsköt kungen dess vidare handläggning samt befallde Oldekop resa till Ösel och där återta sin syssla. Det syntes emellertid hur farligt det var att den tiden anklaga ett riksråd och hur långsam rättegången kunde göras i dylika fall. (källa)
4. Men nu hade hon "på sin höga ålder kommit till sina grova synders känsla, som eljes hade kunnat henne uti det eviga fördärvet föra". Hon förklarade sig vara nöjd oavsett om hon benådades eller avrättades. Det noteras att hon under sin fängelsetid mycket andäktig uti sina böner och åkallan varit. (källa)
5. Omkring två och en halv timme innan dödsstraffet skulle verkställas begick Göring självmord genom att bita sönder en glasampull med cyankalium. I ett efterlämnat brev till fängelsechefen i Nürnberg, överste Burton C. Andrus, skrev Göring att han hade haft en giftampull gömd under hela sin fängelsetid. När han vistades i sin cell, hade han haft den gömd i en burk med hudkräm, och när han hade närvarat i rättssalen hade han burit den på sig i ett av stövelskaften. Görings kropp, jämte de tio avrättades, brändes i krematoriet på Münchener Nordfriedhof. Askan ströddes därefter i Conwentzbach, en biflod till Isar, i stadsdelen Solln i södra München. (källa)
6. Under Lindemulders fängelsetid tilldömdes Jesse James vårdnaden om deras gemensamma dotter. Efter Lindemulders frisläppande inleddes en vårdnadstvist omkring dottern, en tvist som avslutades först 2012. Lindemulder gavs veckovisa besöksrättigheter på dagtid. (källa)
7. Närpiö-kasernen bestod av isoleringsceller, dit man hamnade om man uppvisat icke önskat beteende. Tidvis fick man också inleda sin fängelsevistelse där om Högvakten för tillfället var fullsatt. Fångar som blivit utbildade i Sovjetunionen, och var kända som ledare eller uppviglare, placerades vanligtvis genast i Närpiö-kasernen och kunde sitta hela sin fängelsetid där. För att detta skulle fungera krävdes ett bra samarbete mellan fängelseledningen och Detektiva centralpolisen. Efter att ha sluppit från den inledande isoleringen, i endera Närpiö-kasernen eller Högvakten, flyttades fångarna vanligen till Östra eller Kokkola-kasernen. De som suttit tidigare i Dragsvik, eller var kända som de mest råbarkade kommunisterna, hamnade automatiskt i Kokkola-kasernen. Östra kasernen var uppdelad i två avdelningar. På Östra II placerades yngre och förstagångsförbrytare så att de skulle påverkas så lite som möjligt av de äldre och mer inbitna kommunisterna. Slutligen placerade man de fångar man ansåg så gott som "omvända", eller åtminstone sådana som visade upp gott beteende, på Östra I. Yrjö Jääskelä skrev i sina hågkomster att detta kom i bruk först i början av 1930-talet då vissa fångar började "underkuva sig fascistledningen". Dessa kallades för "kaljupäät" eller "pelastusarmeija". Men även partitrogna kommunister fejkade en sinnesändring för att bli flyttade till Östra II och därifrån lättare kunna sköta kontakter till den yttre världen. (källa)
8. Idén om de olika kristna kyrkornas sammanslutning hade redan tidigare framträtt utomlands och där haft sin mest framstående förespråkare i den nederländske teologen Georg Cassander (död 1566). Johan III hade genom sina teologiska studier under fängelsetiden på Gripsholm (1563–1567) gjort sig förtrogen med samma tanke, och han fick i sin sekreterare Petrus Fecht en god medhjälpare vid strävandet att återställa "den första kyrkans apostoliska och katolska tro". (källa)
9. 1938 avgick Lager som partisekreterare och övergick till posten som redaktionssekreterare för partiorganet Ny Dag. Det antikommunistiska klimatet i Sverige under andra världskriget drabbade Lager personligen, och i egenskap av ansvarig utgivare för Ny Dag satt han fängslad vid Långholmen under några månader hösten 1940. Fängelsetiden avlöstes av militärtjänstgöring 1940–41, och efter krigsslutet 1945 återkom Lager som redaktionschef för tidningen. Hösten 1946 kom han in som riksdagens andra kammare efter Set Persson, som tagit kommunisternas första borgarrådspost i Stockholm efter det framgångsrika kommunalvalet 1946. (källa)
10. Efter fängelsetiden reste Lasse-Maja omkring i Sverige och berättade om sitt liv. Däremellan bodde och arbetade Lasse-Maja på en egen gård utanför Arboga. Där dog han 1845 efter att ha varit svårt sjuk de sista åren. Han begravdes utanför Heliga Trefaldighetskyrkan i Arboga. (källa)