Författarförening Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet författarförening

1. Vid Sveriges författareförenings årsstämma 1933 väckte Ragnar Holmström en motion som gällde att svenska författare borde få ekonomisk ersättning när deras böcker lånades på biblioteken. Detta var en fråga som redan debatterats livligt - framförallt i Danmark. Nordiska författarrådet hade till exempel några år tidigare hävdat att biblioteksutlåningen innebar ett rättsligt övergrepp på författarna. Författarföreningen ansåg att en ersättning borde gå till författarna när den svenska befolkningen gratis kunde låna deras alster. Man ansåg vidare att gratis utlåning på biblioteken kunde leda till minskade försäljningssiffror i bokhandeln. Dock hände inget konkret i denna fråga trots upprepade framställningar hos Ecklesiastikdepartementet under 1930- och 1940-talen. (källa)
2. Gehlin debuterade 1943 med diktsamlingen Att gripa varligt, men skrev därefter huvudsakligen romaner. Han skrev litteraturkritik i Dagens Nyheter 1951–1960 och var redaktör för författarföreningens litterära kalender Vintergatan 1952–1956. Han översatte också drygt 20 böcker, huvudsakligen från danska, men också till exempel Jerome K. Jeromes klassiska Tre män i en båt (1960) som trycktes om i en rad upplagor, senast som ljudbok 2001. (källa)
3. Hon var dotter till presidenten i högsta förvaltningsdomstolen Karl Söderholm och Eva Öhberg. Hon debuterade som poet 1923 och skrev utöver skönlitteratur även litteraturkritik i Svenska Pressen, Nya Argus och Finsk Tidskrift. Hon var ledamot av Finlands svenska författarförenings styrelse från 1927 och dess sekreterare 1930–1938. Till hennes mest betydande verk räknas de postumt utgivna dagböckerna Endast med mig själv. 1–2, där hon öppet och utan sentimentalitet skildrar sin livsångest, vilken ledde till att hon 1943 tog sitt liv. (källa)
4. Hans diktning började omedelbart strömma fram i rika flöden. 1881 utkom ett band, Nya dikter, två år senare tredje samlingen Dikter och 1887 fjärde samlingen. Efter kortare resebesök i Sverige och Finland 1885 och i Sverige 1888 flyttade Snoilsky 1890 tillbaka till Stockholm som överbibliotekarie vid Kungliga biblioteket. Denna utnämning, som han själv önskat med hänsyn till sina barns uppfostran, väckte häftigt klander och föranledde anmärkning av konstitutionsutskottet mot ecklesiastikministern. I flera år var Snoilsky Dramatiska teaterns inspektör och censor, var 1893–1901 ordförande i Sveriges författarförening och från och med upprättandet av Svenska akademiens nobelkommitté 1900 ledamot av denna. (källa)
5. I sina första verk kritiserar Braun den byråkratiska stelheten och trångsyntheten men han vidhåller trots allt tron på socialismen. Mellan åren 1965 och 1967 arbetade Braun som dramaturg vid Berliner Ensemble efter en inbjudan från Helene Weigel. Efter händelserna under Pragvåren kritiserade han det socialistiska livet och möjligheterna till reformer. Efter det, kom han att bli övervakad av Stasi. 1976 arbetade Braun vid Deutschen Theater Berlin. Från 1979 var han återigen aktiv i Berliner Ensemble. Han lämnade Östtysklands författarförening 1982. (källa)
6. Friedrich Glauser, född 1896, död 1938 var en schweizisk författare. Han har fått ett pris uppkallat efter sig, Friedrich-Glauser-Preis. Priset utdelas av tyska författarföreningen Das Syndikat till bästa tyskspråkiga kriminalroman under året. (källa)
7. Han blev den förste innehavaren av författarbostaden Diktarhemmet i Borgå. När bokförläggaren Holger Schildt och hans hustru Mathilda donerade sitt hem till Finlands svenska författarförening 1921, skrev de uttryckligen i gåvobrevet att huset skulle "av föreningen besittas med full äganderätt, med villkor att gården iståndsättes till ett svenskt författarhem och att dess första innehavare blir skalden, filosofie magister Hjalmar Procopé". Efter flyttningen till Diktarhemmet utkom diktsamlingen Diktarhemmet 1924, tillägnad Holger Schildt och Procopé avled där 1927. (källa)
8. Nele Neuhaus är medlem av den tyska författarföreningen Syndikat. (källa)
9. På 1950-talet bytte huset ägare till släkten Moisander och stannade i deras ägo till år 1984, då villan var i ytterst dåligt skick när den köptes av Helsingfors stad som bestämt sig för att rädda den. Stiftelsen Villa Kivi grundades år 1985 av Finlands undervisningsministerium, Helsingfors författare, Finlands Svenska författarförening och Finlands Dramatikerförbund, för att administrera villan. Det första uppdraget blev att renovera villan. (källa)
10. Kaipainen var lärarutbildad, var aktiv i författarföreningen och bodde en period i Norge. Uppväxten i Viborgs län, som var krigsskådeplats och blev ryskt efter fortsättningskriget, präglade i viss grad hennes författarskap. Hon skrev tv-teater och cirka 20 romaner, bland andra Magdaleena ja maailman lapset ("Magdaleena och världens barn", 1969), om dagens verklighet i Finland, Surupukuinen nainen ("Den sorgklädda kvinnan", 1971), On neidolla punapaula ("Jungfrun har röda gullband", 1973), ett inlägg i den aktuella debatten om finsk identitet och dess bevarande, Naistentanssit ("Damernas dans", 1975), Kellomorsian ("Klockbruden", 1977) och Granaattiomena ("Granatäpplet", 2002, nominerad till Finlandiapriset). Kaipainen använder ofta urgamla myter och legender för att få fram sitt budskap. (källa)