Förhalningsmanöver Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet förhalningsmanöver

1. Wotan lovar Alberich att han skall återfå friheten om han vill utlämna ringen och guldskatten. På Alberichs befallning överlämnar nibelungarna alltsammans ("Wohlan die Nibelungen rief ich mir nah"). Om Alberich bara har kvar ringen kan han lätt ta tillbaka skatten senare. Döm om hans indignation när Wotan även rånar honom på denna dyrgrip. Alberich är fri, han kan gå. Men vad är hans frihet värd? Innan han åter dyker ned i underjorden fäster han en förbannelse vid ringen: död och elände ska drabba alla som kommer i kontakt med den. Ingen skall få någon glädje av ringens glans. Den som äger den skall plågas av bekymmer och den som inte äger den, skall känna avund. Bara i nibelungarnas ägo skall den bringa lycka. Fasolt och Fafner återvänder med Freia och begär att gudarna skall mäta upp så mycket guld att det helt döljer henne. För att skyla Freias hår måste gudarna offra trollhjälmen. Fasolt vill inte skiljas från Freia och spanar efter en glimt av henne. Genom guldskatten ser han plötsligt en strimma av hennes ena öga och kräver att få behålla henne. Fafner kräver att Wotan offrar ringen. Han nekar bestämt att lämna den ifrån sig och rasande hotar jättarna med att ta med sig Freia för evigt. Då materialiserar sig en märklig varelse. Det är Erda, urvalan, den allvetande jordgudinnan som stiger upp ur. Hon varnar Wotan för ringens förbannelse och uppmanar Wotan att ge bort den ("Weiche, Wotan, weiche!"). Skakad av valans ord avstår Wotan från ringen. Erda vet att det bara är en förhalningsmanöver på vägen utför. Förbannelsen träder omedelbart i kraft: Jättarna blir osams och börjar slåss om guldet. Fafner börjar krafsa ihop skatten medan Fasolt ber gudarna att lösa tvisten, men ingen är intresserad. Då viskar Loge till Fasolt att strunta i skatten och ta ringen istället. Men Fafner slår ihjäl brodern och släpar med sig både guldet, ringen och broderns lik. Gudarna erkänner ringens förbannelse och Wotan beslutar stiga ned till Erda och höra vad framtiden bär i sitt sköte. Då pekar Fricka på den ståtliga borgen som väntar på sina invånare i aftonsolens glans. Åskguden Donner låter blixtarna splittra molnen som döljer borgen ("He da! Zu mir, du Gedüft!") och på Frohs uppmaning skrider gudarna högtidligt via regnbågen över till deras nya boning. Wotan blir betagen av synen ("Abendlich strahlt die Sonne Auge") och ger den namnet Valhall. Ur djupet hörs Rhendöttrarnas klagan över det förlorade guldet ("Rheingold! Rheingold!"). Wotan skrattar när Loge hånar dem. Men djupt där nere sjunger de vidare om falskheten som bor ovan molnen. (källa)