Förhärliga synonym - liknande ord, varianter, betydelse & korsord

Synonym till förhärliga

• försköna

Vad betyder och hur uttalas förhärliga

Förhärliga uttalas för|här|liga -de.

Förhärliga betyder lovprisa och upphöja.

Ordformer och varianter av förhärliga

Förhärliga är ett verb

Verb (av lat. verbum, ord), ordklass som innefattar ord som uttrycker handlingar, skeenden, processer, tillstånd och liknande. En vanlig minnesramsa, som även finns i många andra varianter, är Verb är någonting man gör, cyklar, tutar, springer, kör. Exempel på verb är redigera, skriva, åldras, må, trivas, sjunga, ljuga. Eller helt enkelt ord man kan sätta att framför.

Hur används ordet förhärliga

Lovsång är en sång i vilken någon eller något förhärligas, särskilt som sång eller hymn till Guds förhärligande eller med lov och tack till Gud. Mer allmänt eller bildlikt är en lovsång ett entusiastiskt prisande av någon eller något.

En person som lider av Narcissism är ofta charmant och vältalig, vilket kan möjliggöra för denne att dupera och manipulera andra människor. Narcissisten gör ofta ett starkt första intryck och har lätt att skapa ytliga kontakter, men har inte sällan svårt att behålla dem. Eftersom personen ofta har ett stort behov av att förhärliga sig själv och framhålla sin egen förträfflighet kan det vara energikrävande för andra människor att vistas runt dem längre stunder, vilket kan vara en delförklaring till svårigheterna för narcissisten att skapa djupare mänskliga relationer.

Inom romersk-katolska kyrkan kallas radbandet rosenkrans (latin: rosarium, paternoster, psalterium). Det kom att brukas i Europa från medeltidens slut i samband med den så kallade rosenkransbönen. Man ber omväxlande ett Fader vår, tio Hell dig Maria och ett Ära vare Fadern, samtidigt som man betraktar vissa mysterier (Jesu födelse, lidande och förhärligande). Denna rosenkrans är den så kallade Dominikanska rosenkransen.

Apollo (apollonisk eller apollinsk): drömtillståndet eller önskan att skapa ordning, principium individuationis (individuationsprincipen), bildande konster, skönhet, klarhet, inskränkning av uppgjorda gränser, individualitet, förhärligande av sken/illusion, människor som konstnärer (eller media för konstens manifestationer), självkontroll, fulländning, uttömmande av möjligheter, skapelse.

Drapan var sannolikt egentligen ett skaldestycke, som upplästes eller sjöngs under ackompanjemang av strängaspel. Forntidens drapor har oftast drottkvädets strofform och utgör höjdpunkten av den gamla nordiska skaldediktningen. Drapadiktningen hade sin egentliga blomstringstid i slutet av 900-talet och på 1000-talet (omkring 970–1100) och upphörde under 1300-talet. De under hednatiden diktade lovkvädena handlar antingen om någon frejdad man (en konung, en hövding, en väldig stridsman och liknande) eller om någon gud. En drapa, i vilken en död person förhärligats, kallas arvdrapa eller arvdikt (erfidrápa, erfikvæði). Senare diktades också drapor till Kristi, jungfru Marias samt helgons och biskopars ära.

Tennyson utnämndes 1850 efter William Wordsworth till "poet laureate", i vilken egenskap han författade bland annat ett glansfullt Ode on the death of the duke of Wellington (1852). Den humoristiska "The northern farmer" var det första av hans friska kväden på Lincolnshiredialekt. Bland hans mera betydande större dikter märks vidare Maud, a monodrama (1855), med ett tonfall av stark och upprörd lidelse, sådant man sällan möter hos Tennyson i hans många andra hjärtehistorier, Enoch Arden (1864) ett högeligen omtyckt idylliskt epos, som med gripande enkelhet förtäljer om ett sällsamt skepparöde om trofasthet och självuppoffring samt en cykel (författade på femfotade jamber) episka dikter med ämnen ur Artursagan under heltiteln The idylls of the King (1859-85), Tennysons förnämsta vittra bragd. Storslaget och i stränga linjer gestaltas där det medeltida idealet, förhärligas plikten, ridderligheten, kyskheten och offerhågen, med tragiska slagskuggor från det inbrytande sedefördärvet. Poetiskt skönast är sångerna om "liljemön" Elaines rena och dödbringande kärlek till Lancelot samt om Arturs drottning Guineveres brottsliga älskogsförhållande till Lancelot. I kraft av sina stora och smärre, ofta mycket sångbara dikters folkkärhet, intog Tennyson i årtionden på den samtida engelska parnassen en alldeles behärskande ställning, i långvarighet jämförlig kanske blott med vad Victor Hugo varit för Frankrike.