Förkunnare Synonymer Betyder Uttal

• evangelist
• predikant
• profet

Hur används ordet förkunnare

1. Religiösa förkunnare har åtminstone förr beskrivit onani som orena tankar som kan utgöra, eller leda till, synd och skada individens andlighet och relation till Gud och sin maka − även inom kristendomen fastän att onani inte nämns i Nya testamentet. Läkare hade på 1800-talet den numera vederlagda uppfattningen att onani kan försvaga nervsystemet och hela organismen, framkalla blindhet, blekhet, skygghet, avmagring, apati, livströtthet, hypokondri, hysteri samt "fånighet" eller galenskap. Andra beteckningar var självbefläckelse och självtillfredsställelse. (källa)
2. Den urkristna predikan kan man följa i Apostlagärningarna, evangeliernas tillkomst har samband därmed. Under 300-talet anknöt man till antik retorik, t. ex. Gregorius av Nazianz (död ca 390). Fornkyrkan främste förkunnare anses vara Johannes Chrysostomus (död 407) och Augustinus (död 430). (källa)
3. Profet (grekiska profetes, talare, förkunnare) är en person som förutsäger eller förutspår kommande ting eller framträder som religiös förkunnare. En profetia är i regel en gudomlig uppenbarelse eller förutsägelse om vad som skall ske. (källa)
4. Rabbin, titel på judisk förkunnare och rättslärd. Ordet betyder mästare på hebreiska och "rabbi" min mästare, och var ursprungligen en hederstitel på ens överordnade eller lärare. (källa)
5. I judendom och islam utgörs normsystemet främst av Guds vilja att människan ska följa lagar i den religiösa urkunden och eftersträva renhet och sedlighet, medan det inom vissa kristna inriktningar främst utgörs av Guds vilja att människan ska älska honom och tro på honom. Det är nära besläktat med omoral, ondska och skuld genom att det betecknar handlingar som inte är acceptabla utifrån ett visst normsystem. I nutida språkbruk använder religiösa förkunnare sällan begreppet synd. (källa)
6. En fransman som La Serre, enormt populär i Europa kring år 1600, var en lysande retoriker och kristen förkunnare i en och samma person. Först med 1700-talets parodier (Voltaire och andra) kom genren i vanrykte. Att den ändå länge behöll sitt grepp kan ses av ett sent svenskt exempel som Sven Lidman, kristen retoriker i de gamla mästarnas anda. (källa)