Förnuftsvidrig Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet förnuftsvidrig

1. Hedenius menade att kristendomen bryter mot detta, och att kristendomen därmed är förnuftsvidrig. Kritiken bidrog bland annat till att religionsvetenskap (studiet av religioner och deras utveckling) särskiljdes från teologin och blev en areligiös akademisk disciplin. (källa)
2. Tittmann blev extra ordinarie professor i filosofi i Leipzig 1796 och professor i teologi där 1800. Tittmanns ståndpunkt var en rationellt mildrad supranaturalism, vilken på den tid, då rationalismen härskade, ansågs för ortodoxi. Han var en framstående talare och utmärkte sig genom den lätthet och säkerhet, med vilka han behandlade praktiska saker. Detta ådagalade han i synnerhet som universitetsrektor samt genom det sätt, varpå han i kritiska tider – exempelvis under den napoleonska invasionen – antog sig stadens och universitetets intressen. Bland Tittmanns många teologiska arbeten väckte i synnerhet Ueber supranaturalismus, rationalismus und atheismus (1816) stort uppseende. Han anmärker där, att den rena rationalismen, för såvitt som den förklarar det förnuftsvidrigt att antaga en gudomlig uppenbarelse, över huvud inte alls kan tro på någon Guds verksamhet i världen. Måste förnuftet förneka verkligheten av en gudomlig uppenbarelse, emedan det inte kan anse någonting för sant, som inte kan begripas, så kan det inte heller erkänna Guds varande, väsende och verksamhet, ty även dessa är obegripliga. Den rena rationalismen, följdriktigt genomförd, leder därför till ateism. Bland Tittmanns övriga arbeten kan nämnas Encyklopädie der theologischen Wissenschaften (1795) samt Theokles (en dialog om tron på Gud, 1799), Theon (en dialog om odödligheten, 1801) och Ueber die Vereinigung der evangelischen Kirchen (1818), där han bekämpade det sätt, varpå man i Preussen genomförde den protestantiska unionen. (källa)
3. Som riksdagsman skiljde sig Nils Larson från många av sina samtida kolleger. Han hade som politiker en helhetssyn och ämnade med sin politik att utveckla hela Sverige. Hans första riksmöte inleddes den 15 november 1850 och han var aktiv redan från start. Larson ansåg att statens medel skulle användas ytterst sparsamt och när en debatt fördes angående huruvida kronprinsessan Lovisa skulle erhålla ett extra anslag på 18 000 riksdaler framförde Larson att kronprinsen (Karl XV) "kunna värdigt underhålla sig och sin gemål, utan att ytterligare betunga den af skatter nedtryckta nationen". Nils Larson deltog även i en rad debatter och ifrågasatte ständernas beslut att anslå mer pengar till kronprinsparets giftermål. Han deltog även i diskussioner angående jakstadgan, fyrar längs västkusten, väganslag, lärlingsutbildning och fångvårdskostnader. Vidare agiterade han för avskaffandet av bördsrätten, "enligt min tanke bör allt ont och förnuftsvidrigt uppryckas med rötterna, såvida man ej vill utsätta sig för att det gamla ogräset ska skjuta upp". Larson ville även att böndernas särskilda pålagor gällande finansieringen av försvaret skulle upphöra. Han underströk även att "Jemtland i afseende till hårdt klimat, föga bördig jordmån, gles befolkning, dyra arbetslöner samt brist på afnämare och närbelägna afsättningsplatser för ortens produkter, mer änågon annan af Sveriges prowinser saknade utvägar att utföra alltför tryckande prestationer". Nils Larson ville även inrätta en lantbruksskola i Jämtland, något som han senare fick gehör för i och med bildandet av en lantbruksskola i Ope 1862, vilken idag lever vidare i Åsbygdens naturbruksgymnasium. (källa)