Försinnliga Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet försinnliga

1. Dödsdans (latin: chorea macchabæorum, franska: danse macabre, tyska: Totentanz) kallas i konsthistorien en bildlig framställning av döden, bortförande antingen enskilda personer eller hela grupper, eller personifiering av mänskliga laster (högmod, lättja med mera). Dessa framställningars syfte är att visa fåfängan hos det jordiska—hur människor av alla åldrar och stånd måste böja sig för dödens allt jämnande makt. Bortförandet försinnligas ibland genom bilden av en dans som anförs av benrangelsmannen eller till vilken denne spelar musiken. (Därav kommer troligen namnet dödsdans eller döddans, vilket dock även kan betyda de dödas dans.) Man känner inte med säkerhet till vid vilken tid dödsdanserna först framträdde eller vad som närmast gav konstnärerna anledning till denna framställningsform. Antagligen hämtade dessa sitt ämne från skaldernas bildspråk och populära predikanters stränga förmaningstal mot världens sedeslöshet. Dödsdanserna var under medeltiden mycket omtyckta konstföreteelser, och smaken för dem tilltog i synnerhet under mitten av 1300-talet, den hemska tid då pest, krig och andra landsplågor skaffade döden så rika skördar i Europa. (källa)
2. I andra sånger från åren 1812–1815 besjöng han de samtida krigshändelserna, som slagen vid Salamanca (1812), Vitoria (1813) och Waterloo (1815). Han tillgodogjorde sig vidare modern tysk och fransk litteratur: Goethe, Schlegel och Chateaubriand är särskilt nämnvärda bland dem som påverkat Stagnelius. Till de större verk som sysselsatte honom under tiden omkring 1814–1816 hör skådespelen Sigurd Ring och Visbur, om stöten till att upptaga dessa motiv i dramatisk form getts av Ling och Oehlenschläger tog Stagnelius i formen intryck av Goethe och Schlegel. Till dessa fornnordiska skådespel hör även brottstycket Svegder. En rik romantisk diktning uppstod i skiftande former, vilka Stagnelius under sina läroår med oavlåtlig arbetsflit tillägnat sig. Ypperst är kanske hans romanser, i vilka stilens musikaliska välklang och stämningens dunkla behag försinnligar en yppig, av starka svallningar upprörd känslovärld. Sagornas och myternas gestalter lämnar ofta symbolerna: älvorna, fiskaren, Näcken, Endymion med flera. (källa)
3. I Johannesevangeliets löfte om Parakleten har flera olika kristna riktningar med hjälp av en försinnligande tolkning sökt en anknytning för sina anspråk att representera en evangeliernas kristendom överbjudande ståndpunkt. Så tillämpade både Montanus och Manes denna förutsägelse på sig själva. Anhängarna av Joakim av Floris apokalyptiska läror menade att det evangelium aeternum, som enligt hans profetior skulle uppenbaras under Parakletens tidsålder, redan förelåg i hans egna skrifter. (källa)