Förspörja synonym - liknande ord, varianter, betydelse & korsord

Vad betyder och hur uttalas förspörja

Förspörja uttalas för|spörja , böjs som spörja.

Förspörja betyder (åld.) erfara och få höra.

Ordformer och varianter av förspörja

Förspörja är ett verb

Verb (av lat. verbum, ord), ordklass som innefattar ord som uttrycker handlingar, skeenden, processer, tillstånd och liknande. En vanlig minnesramsa, som även finns i många andra varianter, är Verb är någonting man gör, cyklar, tutar, springer, kör. Exempel på verb är redigera, skriva, åldras, må, trivas, sjunga, ljuga. Eller helt enkelt ord man kan sätta att framför.

Hur används ordet förspörja

Från 1600-talet förra hälft blev nyckelharpan ett folkligt instrument i Uppland, senare genom upplänningar spridd till bland annat Dalarna, Hälsingland och Ångermanland. Förr antogs det ibland att det var vallonerna som förde nyckelharpan till Sverige, men de kom inte hit förrän på 1600-talet och har heller inga nyckelharpor belagda i sitt hemland. Bellman nämner den i stockholmsk krogmiljö vid slutet av 1700-talet. Ett exempel från 1781: Den tiden förspordes ständig gästning, oupphörligt dansande, jemn musique af Nyckelharpor och violer, samt ett oaflåteligt trumlande, med hvirfvel på hvirfvel utan för krogdörrn.«.

Men om några klagade över Örebromötets alltför stora varsamhet och skonsamhet mot de gamla sedvänjorna, så fanns det andra, som först genom kyrkomötes beslut fick upp ögonen för att det gamla systemet inom kyrkan var hotat. Det berättas till exempel om tre Vadstenabröder, som deltagit i mötet, att de tagit sig dit i tron att der skulle fattas beslut emot lutheranerna, och att de återkommit därifrån "bestörte". I åtskilliga trakter av landet utbröt upproriska rörelser. Så skedde till exempel i det s.k. Västgötaherrarnas uppror, där missnöjet underblåstes av rikshovmästaren Ture Jönsson (Tre Rosor) och biskopen i Skara, Magnus Haraldi, som ville ha ett nytt kungaval för att bereda för en återgång till den gamla kyrkoordningen. Även på vissa håll i Småland förspordes högljudd missbelåtenhet med förändringarna, och man uppsade kung Gustav tro och lydnad. I Östergötland ville man visserligen inte delta i något uppror, men att stämningen var hätsk framskymtar ur en skrivelse från kungens fogdar, vari det heter, att "allmogen gifver stora klagomål på Mäster Laurentius och Mäster Olof och flere af dem, som gifvit sig till evangelium, och hafver Mäster Laurentius tilläfventyrs tagit mycket före och vållat all den ovilja, som mene man hade till Hans Nåde, och vore det bättre, att han allena blefve näpst, än att månge man skulle njuta ondt åt".

Redan i början av 1742 förspordes betänkliga rörelser i socknarna kring Siljan, och på en sockenstämma i Leksand 30 maj diskuterades uppror. Även i övriga delar av landet förekom upprorstendenser, och dalkarlarna hade delvis kontakter med dessa rörelser. I maj 1742 uppstod ett myteri bland rekryter från Dalarna i Stockholm. Sommaren 1742 protesterade allmogen i Södermanland och Närke, liksom i östra delarna av Västmanland och västra delarna av Uppland mot utskrivningar av soldater, och föreslog i stället en allmän beväpning av bönderna.