Gående Synonymer Betyder Uttal

• spatserande
• vandrande

Hur används ordet gående

1. Inom svenska flottan kallas stabsmedlemmar i sjögående staber för adjutanter. (källa)
2. En gata är en väg i stadsmiljö, ett långsträckt stycke av markytan i en stad, avsedd att främja trafik, av gående eller fordon, och därmed sammanlänka olika regioner och fastigheter i staden. Ordet gata syftade ursprungligen på en väg som gick mellan inhägnader, exempelvis hagar, tomter eller byggnader. Ordet väg används idag framförallt om landsvägar. En smal gata avgränsad av höga murar eller hus kallas gränd. En gata som endast på ett ställe har kontakt med det övriga vägnätet kallas återvändsgata. (källa)
3. Vid 1400-talets slut var Stockholms stads gator stenlagda med ränndalar. Under 1700-talet indelade man ibland gatan i rutmönster ej större än 3 till 4 alnar (180–240 centimeter). Rutindelningen syftade till att stabilisera gatstenen. Rutindelningen användes även dekorativt. Norrbron fick Stockholms första trottoar av huggna stenar 1809, trottoarens höjd var 35 centimeter från gatan. Klagomålen på gatorna var dock många. Överståthållaren klagade i sin ämbetsberättelse 1827–1932 på att gatorna är illa lagda med ojämn sten, saknar trottoarer och på många ställen saknas rännstenar, varför de är svåra att renhålla, obekväma för åkande och särskilt för gående personer. År 1837 kom gatuläggare från Berlin som lärde de svenska stenhuggarna bli skickligare på sitt jobb. I början av 1900-talet användes oftast det som kom att kallas "fältsten" (kullersten), på 1920-talet började man använda "smågatsten" (se bilden till höger). Lokalt i och kring stenbrotten i Bohuslän, som stod för en stor del av produktionen av granit till gator, vägar och hus, kallas smågatstenen för knott. Från 1920- till 1950-talet pågick stora stenläggningsarbeten på Sveriges riksvägar. Gatsten av granit var vid den här tiden billigare och mer lättåtkomligt än asfalt, och depressionsåren ledde till att många vägar stenbelades då det sysselsatte svensk stenhuggningsindustri och stenläggare. Det var ett tungt jobb, en kvadratmeter gatsten väger drygt 200 kilogram (genomsnittsstenen är en kubikdecimeter stor och kubformad) vilka sattes ut för hand. År 1953 var exempelvis hela dåvarande Riksväg 2 belagd med gatsten. I mitten av vägen lades ett lager kol som mittlinje vilket gav vägarna ett karaktäristiskt "ormskinnsmönster". Efterkrigstidens höjda kostnader för arbetskraft, asfaltens positiva egenskaper, bland annat ansågs den betydligt regnsäkrare (inte hal som gatsten) ledde till att de gatstensbelagda landsvägarna asfalterades efter hand. I många fall lades ett lager asfalt ovanpå gatstenslagret. Antalet landsvägar som är gatstensbelagda är numera fåtaliga. Ett exempel är Kristianstadsvägen/Riksväg 9 i Simrishamn från Tobisvik i stadens utkant in till centrum. (källa)
4. Man vet inte om gorillan, utan att vara retad eller sårad, anfaller människor. I regel tycks den gå ur vägen för dem. Många berättelser om gorillans farlighet är överdrivna. Anfaller den gör den det gående på alla fyra eller hoppande. Vid anfallet tycks den dock ibland resa sig och försöka krossa sin motståndare genom en omfamning med de starka armarna, annars är hörntänderna anfallsvapnet. Att gorillor rövar bort kvinnor och barn är en myt. (källa)
5. Eftersom den typiska guldfärgen hos odlad guldfisk egentligen inte bara är en "färg", utan en förutsättning för en viss ljusreflektion i fjällen, som inte följer de vanliga enkla nedärvningsreglerna, så är avelsarbetet för att förfina denna kvalitet en pågående process. (källa)
6. En fotgängare eller gångtrafikant är en person som går till fots i trafiken. I den svenska trafikförordningen används genomgående termen gående, men fotgängare torde fortfarande vara mer använt i vanligt språkbruk. (källa)