Vad betyder och hur uttalas gendriva
Gendriva uttalas gen|driva , böjs som driva.
Gendriva betyder vederlägga och motbevisa.
Ordformer och varianter av gendriva
Aktiv
- gendriva
- infinitiv
- gendriver
- presens
- gendrev
- preteritum
- gendrivit
- supinum
- gendrivande
- presens particip
- gendriv
- imperativ
Passiv
- gendrivas
- infinitiv
- gendrivs
- presens
- gendrevs
- preteritum
- gendrivits
- supinum
Perfekt particip
- gendriven en
- ~ + subst.
- gendrivet ett
- ~ + subst.
- gendrivna den/det/de
- ~ + subst.
Alternativa böjningsformer passiv
- gendrives
- presens
Gendriva är ett verb
Verb (av lat. verbum, ord), ordklass som innefattar ord som uttrycker handlingar, skeenden, processer, tillstånd och liknande. En vanlig minnesramsa, som även finns i många andra varianter, är Verb är någonting man gör, cyklar, tutar, springer, kör. Exempel på verb är redigera, skriva, åldras, må, trivas, sjunga, ljuga. Eller helt enkelt ord man kan sätta att framför.
Hur används ordet gendriva
I Bartholin hade pietismen en av sina bittraste motståndare. Då pietisterna började sitt arbete för missionen, sökte han i några theses, som endast föreligger i handskrift, att gendriva deras stora förväntningar om hedningarnas omvändelse, då de 1723 fick deras egen katekes, anbefalld av biskop Worm, varnade han för boken som farlig för den rena läran, och kort före sin död samlade han alla sina invändningar mot pietismen i en liten, även den endast handskriven, skrift, Underretninger om en Del Pietisters Vildfarelse, som är att betrakta som ortodoxins svanesång i Danmark.
Constantin François Chassebœuf tillhörde en välbärgad familj, och idkade juridiska, medicinska och historiska studier i Paris. Han uppträdde som skriftställare med bland annat Mémoire sur la Chronologie d'Hérodote varmed Claude Adrien Helvétius knöt honom till kretsen runt sig, och uppmuntrades av Holbach och andra materialistiska tänkare. 1782-86 en företog han en färd i Orienten i syfte att lägga en vetenskaplig grundval för kronologin för att på denna väg gendriva bibelns traditioner.
Med ärkebiskop Birger i Uppsala råkade Johannes i delo om en sak, varuti han till en början såg sig tvungen att vika. Frågan gällde norra gränsen mellan Uppsala stift och Åbo stift. Redan under biskop Hemmings tid hade tvist uppstått om denna, men man hade då i godo enats om att Torneå socken skulle höra till ärkestiftet, Kemi däremot till Åbo stift. Ärkebiskop Birger väckte efter sitt ämbetstillträde det oaktat anspråk på att Kemi socken (som vid denna tid omfattade hela landsträckan mellan Torne och Ule älvar) skulle räknas till ärkestiftet och stödde sina anspråk på att Hälsinglands gräns förr sträckt sig ända till Ule älv och träsk. Detta påstående sökte åter Johannes gendriva med vittnesmål såväl av invånarna i Satakunda som av rådet i Åbo, vilka intygade att Kemi sedan urminnes tid hört till Åbo stift. Konung Albrekt av Mecklenburg avgjorde målet 1377 till ärkebiskopens fördel. Men den mäktige drotsen Bo Jonsson Grip intygade, efter ytterligare anställda undersökningar, Åbobiskopens rätt, och denna förklaring omintetgjorde konungens utslag samt lämnade Johannes i ostörd besittning av det omtvistade området. På samme Bo Jonssons anmodan nödgades Johannes i sin ordning att tills vidare åt Padis kloster i Estland återge den patronatsrätt över Borgå församling i Nyland som skänkts av konung Magnus Eriksson, men hade återtagits av Johannes företrädare.