Generalstabschef Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet generalstabschef

1. Den 15 december 1939 blev Krebs generalstabschef vid överkommandot vid VII. armékåren, med vilken han deltog i fälttågen västerut. Tjänsten vid armékåren avslutades den 13 januari 1942. Han befordrades till överste den 1 oktober 1940 och vid tiden för fälttåget mot Sovjetunionen placerades han åter i Führerreserven. (källa)
2. Schlieffenplanen var Tysklands krigsplan vid utbrottet av första världskriget 1914 för ett anfall mot Frankrike. Planen utarbetades av Alfred von Schlieffen mellan 1891 och 1906 då han var tysk generalstabschef. Tysk krigsplanering, redan under Schlieffens tid, byggde på insikten om att Tyskland skulle behöva utkämpa ett tvåfrontskrig mot Frankrike och Ryssland. Schlieffen menade att Frankrike först skulle besegras och han utformade därför planen så att tyskarna snabbt skulle tillintetgöra den franska armén i ett avgörande slag för att huvuddelen av de tyska styrkorna därefter skulle kunna flyttas österut och möta ett förväntat ryskt angrepp. (källa)
3. Den tyska krigsplaneringen för ett eventuellt krig på två fronter, som 1905 hade utarbetats av dåvarande tyske generalstabschefen Alfred von Schlieffen, visade sig snart efter världskrigets utbrott, den 1 augusti 1914, fungera dåligt. Planen gick ut på att först snabbt slå ut Frankrike (vilket Preussen lyckats med förbluffande enkelt 1870 under Fransktyska kriget) och därefter kunna vända sina samlade resurser mot Ryssland. Man antog nämligen att Tsarens jätterike skulle behöva lång tid på sig för att kunna mobilisera tillräcklig styrka för att kunna utgöra ett hot mot Tyskland. År 1914 utgjorde Rhen inget hinder för de tyska arméerna, Alsace och en del av Lorraine ("Rikslandet Elsass-Lothringen") hade åter blivit tyskt vid Freden i Frankfurt am Main 1871. Men von Schlieffen hade i sin planering menat att det viktigaste för att snabbt kunna besegra Frankrike igen, var att skära av Paris från kusten. Därför utgick den tyska krigsplanen (för just den händelse av att Tyskland anfölls på två fronter) från en nordligare angreppspunkt. Således genom Belgien (och även Nederländerna, vilket dock den tyske kejsaren, Wilhelm II, förbjöd.) Gällande Belgien bad Tyskland om fri lejd för att möta Frankrike. När svaret från Belgien blev avslag, kunde tyskarna inte omgående ändra sin planering och tvingades (ur sitt perspektiv) att även anfalla Belgien. F.ö. nekade Belgien även Frankrike all form av hjälp, den tyska inmarschen till trots. Belgien ville ursprungligen undvika tysk-fransk konfrontation på belgisk mark. Först när detta inte gick att undvika anslöt sig den belgiska armén till Frankrikes hjälp. (En stor del av den belgiska armén tvangs dock retirera till Antwerpen, där de belägrades tills möjligheterna för undsättning blev utsiktslösa). (källa)
4. Efter att ha tillfogat ryssarna ytterligare ett svårt nederlag vid det så kallade vinterslaget i Masuren februari 1915 och genombrottet vid Gorlice-Tarnów maj 1915 yrkade Hindenburg på en mera energisk krigföring mot ryssarna men motarbetades av dåvarande generalstabschefen Erich von Falkenhayn. Då denne efter Verdunoffensivens misslyckande och Rumäniens krigsförklaring avgick som generalstabschef och chef för Oberste Heeresleitung, utnämndes Hindenburg 29 augusti 1916 till hans efterträdande med Ludendorff som förste generalkvartermästare. (källa)
5. Suchomlinov var 1886-98 chef för officerskavalleriskolan och blev 1900 stabschef i Kiev hos sin beskyddare och vän, general Dragomirov. År 1904 blev han dennes efterträdare som överbefälhavare i militärdistriktet Kiev och var 1905-08 därjämte generalguvernör i Kiev. I november 1908 blev han generalstabschef. I mars 1909 utnämndes han till krigsminister och vann till en början välförtjänt anseende för den energi, varmed han moderniserade arméns mobiliseringsorganisation. Till stor del tillkommer nog honom förtjänsten av den relativa skyndsamhet, varmed denna armé kunde mobiliseras vid utbrottet av Första världskriget 1914. (källa)
6. Evidenzbureau samlade uppgifter av militär betydelse från de mest olikartade källor. Den inhämtade informationen redovisades varje dag för generalstabschefen och en gång i veckan (fram till 1913 i handskrift) för kejsaren. För uppgiften stod tjugo officerare till förfogande, en bråkdel av vad den tyska, för att inte tala om den ryska, generalstaben kunde förfoga över. Bristen på personal och pengar berodde framför allt på det förhållandet att Evidenzbureau sorterade under Utrikesdepartementet, vilket var ett av de två departement som finansierades gemensamt av Österrike och Ungern. Ungern lämnade av princip bara minimala bidrag till de gemensamma institutionerna. (källa)
7. Högerextremismen var utbredd i Finland vid den aktuella tiden och det var först efter upplösningen av enleveringen av Stålberg, som åtgärder började vidtas. Lappoledningen lämnade några dagar efter den delvis misslyckade kidnappningen in en "bekännelseskrift" till inrikesministern. Den upptog 404 namn på personer som hade deltagit i skjutsningar sedan sommaren. Straffen blev i allmänhet milda eller uteblev helt, eftersom flertalet skjutsningar betraktades som målsägandebrott. Generalstabschefen, general Wallenius blev dock entledigad från sin post på grund av sin inblandning i bortrövandet av president Ståhlberg, men frikändes i den efterföljande rättegången. (källa)
8. Efter första världskrigets utbrott 1914 blev behovet av lätta automatvapen, som kunde föras fram av infanteriet vid anfall, uppenbart. Den franske generalstabschefen, general Joseph Joffre, ville snabbt få fram ett lätt automatvapen i stora mängder och den enda färdiga och testade design som fanns tillgänglig i den franska gevärskalibern 8 x 51 mm R var FM C.S. Denna modifierades för tillverkning av den franska cykelfabrikanten Établissements des Cycles Clément-Gladiator och antogs 1915 som FM CSRG Mle 1915. ("CS" stod fortfarande för "Chauchat-Sutter", "R" stod för "Ribeyrolles" - direktör hos cykelfabrikanten, och "G" stod för "Gladiator".) Tillverkningen började tidigt under 1916 och fortsatte fram till 1918 med 225 700 Mle 1915 tillverkade på Gladiatorfabriken. Ytterligare 18 600 tillverkades mellan 1917 och 1918 på vapenfabriken SIDARME. (källa)