Giftbägare Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet giftbägare

1. Under antiken användes odört och äkta stormhatt i de vanligaste giftdrogerna. Stormhattsgiftet, akonitin, användes till att avliva de simplaste förbrytarna, dem man ville ge en kvalfull död. Odörtsbägaren däremot var betydligt angenämare och gavs till statsfångar eller av dem som ville ända sitt liv av egen vilja. Giftbägaren, som kallades kôneion på grekiska, bestod av en blandning av odört och vallmo (opium). Kôneion kommer från ordet kônos, som betyder kägla eller snurra, och åsyftar den yrsel som förekommer förlamningen vid intagandet av giftet. En av de mer kända som ändat sitt liv med giftbägaren är filosofen Sokrates (470 f.Kr. - 399 f.Kr.) som dömdes till döden för "gudlöshet" och för att ha "fördärvat ungdomen". (källa)
2. I Legenda aurea, Den gyllene legenden, berättas det om Johannes att han en gång sattes på prov av en avgudapräst. Denne uppmanade Johannes att dricka ur en giftbägare, och om han förblev oskadd skulle prästen bekänna sig till de kristnas Gud. Johannes gjorde korstecknet över bägaren och giftet for ut ur den och slingrade iväg i skepnad av en orm. (källa)
3. Sofonisba var dotter till Hasdrubal Gisco Gisgonis. Hon förlovades av sin far med Masinissa, kung över den östnumidiska stammen Massylii, av politiska skäl. År 206 bröt Masinissa med Kartago och allierade sig i stället med Rom. Hasdrubal bröt då trolovningen och gifte istället bort Sofonisba med Syfax, kung över den västnumidiska stammen Masaesyli. Syfax blev år 203 besegrad av Masinissa i allians med romarna under Scipio Africanus under det andra puniska kriget. Masinissa gifte sig då med Sofonisba. Roms representant Scipio Africanus vägrade acceptera äktenskapet och begärde istället att Sofonisba skulle överlämnas åt honom som fånge och uppträda i det romerska triumftåget över Syphax i Rom. Masinissa förklarade för Sofonisba att det var omöjligt för honom att vägra utlämna henne till Rom, varefter han gav henne en giftbägare och bad henne att dö på ett sätt som var värdigt en sann kartagisk furstinna. Sofonisba ska ha tagit emot bägaren med värdighet och tömt den med stort mod. Masinissa överlämnade därefter hennes lik till romarna. (källa)
4. Sokrates död är ett portalverk inom nyklassicismen, en konstriktning som ofta avbildade heroiska och moraliska ämnen och motiv från antikens Grekland och Rom. Målningen visar stunden när den grekiske filosofen Sokrates (469–399 f.Kr.) ska tömma en giftbägare med odört inför sina lärjungar. En domstol i Aten hade dömt Sokrates till döden för att han missaktat statens gudar och utövat ett skadligt inflytande på ungdomen. Sokrates framställs som obekymrad och nästan livfull ger han sina förtvivlade lärjungar en sista lektion. Vid hans fotände sitter Platon och bakom denne står Apollodorus från Faleron lutandes mot väggen. Framför Sokrates med handen på filosofens lår sitter Kriton. (källa)
5. Vid rättegången inför sin död höll Sokrates ett berömt försvarstal, varav det finns två versioner. En version av Platon, och en version av Xenofon. Ingen av dem var närvarande under själva talet, utan har återgett vad de har fått höra. Sokrates hade chansen att gå fri om han tog tillbaka allt han hade sagt sig stå för, men valde att hålla fast vid det han sagt och ta sitt straff. Han påstås själv ha druckit ur giftbägaren, en blandning med bland annat odört. (källa)
6. Några år senare har en prins fötts men är dödligt sjuk. Fredigundis anar att det är hennes straff som gör sig påmind. Kungen tröstar henne medan den ruinerade Drakolen hörs klaga utanför. Hon ber Landerich att be för sonen men han kräver att hon avsäger sig kronan och bekänner sina synder. Hon låtsas gå med på detta medan hon förbereder en giftdryck åt honom. Av misstag tömmer kungen giftbägaren. Han dör och så även sonen. Efter begravningen går hon in i katedralen i Rouen där Drakolen håller dödsmässa över kungens lik. Hon ber till de hedniska gudarna att återuppväcka kungen varpå hon utför en vild dans. Plötsligt krossas sarkofaglocket och bitarna faller ner över hennes hår så hon inte kan röra sig. Morgonljuset förvandlar hennes röda hår till vitt. Drakolen och Landerich hör hur hon ångrar sina synder. I dödsögonblicket ser hon sin make och son varpå hon lugnt kan dö i frid. (källa)
7. Augier var son till en advokat, dotterson till romanförfattaren Pigault-Lebrun. Han ägnade sig först åt faderns yrke, men lämnade snart detta för dramatiken. Redan 1844 vann han sin första framgång med det versifierade lustspelet La cigué (Giftbägaren, 1861). Augier utgick närmast ur den mot romantikens överdrifter framträdande "l'école du bon sens", vars mästare var François Ponsard. I sitt förstlingsverk rör sig Augier på antik botten, skildrande hur en blaserad ung atenare, som ämnar begå självmord, återvinns åt livet genom en skön slavinnas oegennyttiga kärlek, bakom den antika dräkten dolde sig ett angrepp mot samtidens ungdom. Likaså var den italienska renässansdräkten i L'aventurière (1848) en förklädnad för ett samtidsämne: en kurtisans fåfänga försök att inträda i normala familjeförhållanden. Sin första stora seger vann Augier genom en samtidsskildring, Gabrielle (1849, uppförd i Sverige 1852), där han gentemot romantikens förhärligande av den skranklösa passionen söker poetisera "vardagsprosan" i den borgerliga moralen och skildrar en hederlig, men något torr, äkta mans seger över älskaren. Stycket, vars slutreplik "O père de famille, o poète, je t'aime!" hälsades med jubel av publiken, erhöll av Franska akademien monthyonska dygdepriset men stämplades till gengäld av den romantiska kritiken såsom kälkborgerligt. (källa)