Gjutjärnsrör Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet gjutjärnsrör

1. För kontroll av trycket i olika delar av rörnätet inom gasverket användes manometrar inkopplade före och efter varje särskild apparat. Med dem kunde man se, om stoppar bildats i apparaterna eller i ledningarna mellan dem. Rörledningarna inom verket utfördes oftast av gjutjärnsrör med muffar eller flänsar vid anslutning till apparaterna. Rören dimensionerades så att gasens hastighet uppgick till högst 3 m/s. Ledningarna lades antingen i luften eller i marken. Inomhus drogs de i källare. Luftledningarna gjordes av smidesjärn. Då det trots rening och kondensering inte kunde undvikas att gasen förde med sig mindre mängder vattenånga och tjära, som kondenserades i rörnätet, lades detta överallt med sådan lutning, att kondensationsprodukterna kunde rinna åt ena eller andra hållet. På de lägst liggande punkterna anbringades "sifoner", cylindriska kärl av gjutjärn, vari kondensationsprodukterna samlade sig och varifrån de sedan kunde pumpas upp. Rörnätet lades så djupt att frysning i sifonerna inte kunde ske. Genom att tillsätta alkohol ("sprita" gasen) vid kall väderlek fick man kondensationsprodukter som inte frös förrän vid mycket låg temperatur. Vanligen lades rören så att överkanten kom 1 meter under markytan, men djupet kunde minskas om spritning användes. (källa)
2. Schaktandet av tunnlarna under centrala Helsingfors påbörjades i juni 1971. Största delen av tunnelarbetet hade slutförts 1976, förutom vid förkastningen i Gloet (finska: Kluuvin ruhje). Förkastningen, som bestod av lera och stenar mitt i berggrunden, upptäcktes under schaktningen. För att bygga tunneln genom förkastningen användes en ovanlig metod: marken frystes ner genom att lägga rör fyllda med Freon 22 genom leran. Den frysta leran kunde sedan försiktigt sprängas bort och gjutjärnsrör installerades för att skapa en hållbar tunnel. Byggandet av de första stationerna, Brändö och Hagnäs, inleddes 1974. Brändö station blev klar 1976, men arbetet med de övriga stationerna drog ut på tiden. Liksom andra underjordiska utrymmen i Helsingfors, planerades metrostationerna så att de också kan användas som skyddsrum. (källa)
3. Den andra ledningen Norsborg–Trekanten lades ut under åren 1914–1918. Denna gång valdes en 700 mm stålrörsledning, anledning till materialbyte var de dåliga erfarenheter som man hade haft med gjutjärnsrören. Under 1912 och 1913 hände flera rörbrott på gjutjärnsrör inne i Stockholm. Stora stycken slets ur rörväggen och omfattande vattenutflöden inträffade. (källa)
4. År 1871 var en första utbyggnad av Delsjöverket vid Bengtstorpet i Stora Delsjöns norra del klar, med ett nät av gjutjärnsrör, en vattenreservoar vid Viktoriagatan i Landala samt att ytterligare ett antal fastigheter anslöts med servisledningar. Delsjöarnas vattenmagasin fortsatte därefter att exploateras, och i början av 1890-talet uppgick den årliga kapaciteten till 4 miljoner kubikmeter, vilket medförde en driftskostnad på 2,3 miljoner kronor. År 1894 togs det första reningsverket vid Alelyckan i bruk. Stadens vattenkonsumtionen översteg 8 miljoner kubikmeter 1914, där hälften kom från älven och hälften från Delsjöarna. (källa)