Gravfynd Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet gravfynd

1. I Nyköpings kommun finns det ungefär 4 500 kända gravar och gravfält, bevarade från järnåldern. Äldre gravfynd visar att man från början brände sina döda, men mot slutet av vikingatiden, som är den sista delen av järnåldern, började de döda begravas obrända i kistor. Denna förändring beror antagligen på att människorna började överge asatron och istället bli kristna. (källa)
2. Gravfynden, i den mån de förekommer, kan bestå av brända ben, rester av lerkärl, fibulor med mera. (källa)
3. Stenåldersmannen från Stora Bjärs i Stenkyrka är ett skelett av en man som hittades 1953 vid gården Stora Bjärs i Stenkyrka socken på Gotland. Skelettet är ett av de äldre gravfynden från Gotland. (källa)
4. Tenn är en av de få metaller, som varit i användning ända sedan förhistorisk tid, och synes i äldsta tider ha erhållits dels från Indien, dels från det inre Asien. Under bronsålder hämtas stor del av det europeiska tennet från England. De brittiska öarna kallades av fenicierna för tennöarna. Genom gravfynd i Egypten vet man att tennet varit i allmänt bruk redan 4000-3000 f.Kr. Det har anträffats i schweiziska pålbyggnader och var bekant i Kina och Indien åtminstone 1800 f.Kr. I 4 Mos. 31:22 uppräknas tenn tillsammans med metallerna guld, silver, koppar, järn och bly. (källa)
5. Tuskaft hör till de allra äldsta bindningssystemen och kunde utan problem vävas även på de stående vävstolar som använts sedan långt före Kristi födelse och fram till 1700-talet i Skandinavien (då golvvävstolen - i vissa fall kallad trampvävstol - nådde ut bland allmogen). Med en datering till 7 000 f Kr finns två avtryck i lera föreställande tyg av tuskaft respektive tvist (panama). De är funna i nordöstra Irak. I Norden finns tuskaft belagt sedan bronsåldern genom gravfynd i Danmark. (källa)
6. Fynden från den äldre järnåldern är jämförelsevis färre, men formfulländade (halsringar av brons, järnsvärd, bronsvaser med flera). Från omkring år 500 härstammar de äldsta kända förekomsterna av säd i Uppland (korn av vete och korn i Gamla Uppsala). Den stora folkvandringen har lämnat spår i ett gravfynd i Tibble i Litslena socken från mitten av 300-talet. De stora guldfynd, som gjorts i Gottröra, Hjälsta och Börstils socknar, föremål av glas, efterbildningarna av romerska medaljer och brakteater, som hittats rikligt i Uppland liksom i det övriga Skandinavien, betygar folkets välmåga och livliga förbindelse både åt sydöst, med Konstantinopel, och åt sydväst, med Belgien och Frankrike. (källa)
7. Ordet völva är en avledning av det fornnordiska ordet vǫlr, som är en rund stav. Man kan därför tolka ordet som "stavbärerska". Under förkristen tid var valan en högt aktad kvinna och de gravar som brukar identifieras som völvors har ofta rika gravfynd. Hon vandrade omkring i landet och välkomnades till folkets gårdar bland annat för att besvara framtidsfrågor angående kommande skördar etc. Detta gjorde hon under så kallad sejd, det vill säga att hon kontaktade andevärlden genom att försätta sig i trans. Förmoda völvagravar har innehållit frön till hampa och bolmört. (källa)
8. Ett känt skepp är Tuneskeppet från ett gravfynd vid Haugen gård i Rolvsøy, som då tillhörde kommunen Tune och i dag är en stadsdel i Fredrikstad, i Østfold. I Rolvsøy har man hittat tre vikingskepp, Rostadskeppet år 1751, Tuneskeppet år 1867 och Vallebåt år 1894. Tuneskeppet var byggt av ek men hade styråra och tvärstag av furu, det var tjugo meter långt och alltså något kortare än Gokstadsskeppet. (källa)
9. Kyrkebjers, Gothems socken, Gotland. Vackert exemplar, handtaget brett med ett ovalt hål i mitten, funnen som lösfynd i en åker. Möjligen gravfynd, då man även hittat ett hänglås av järn och ett djurhuvudspänne på åkern. (källa)
10. Zoologen J.S Poliakov använde senare samma hästhud när han skulle göra den första vetenskapliga beskrivningen av hästen som han kallade Equus ferus przewalskii poliakov eller även Przevalskijs häst som efter det blev den mycket vanligare benämningen Przewalski. 1889 fick några ryska forskare tag på fyra av vildhästarna och ett år senare fick man ytterligare en hingst och två ston som fördes till godsägaren Friedrich von Falz-Fein i Askanija Nova i närheten av Cherson i Nya Ryssland, i dagens södra Ukraina. Under ett års tid samlades även en hel del hästar in av en expedition som organiserats av den tyska, ledande djurhandlaren Carl Hagenbeck som fått i uppdrag att samla in exemplar av rasen till hertigen i Bedford. Med hjälp av de lokala kirgiserna fick han tag på hela 17 unghingstar och 15 unga ston och zoologerna kunde nu studera hästarna i detalj. Hästarna förklarades som unika och med hjälp av historiska gravfynd från Gobiöknen kunde man nu fastställa att Przewalskihästarna hade ett enastående historiskt värde och att de hade existerat i över 5 miljoner år. (källa)