Gravlägga Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet gravlägga

1. Att runstenarna skulle hänga samman med konverteringen till kristendom har vunnit stödå den mest aktiva perioden och området för runstensresande, andra halvan av 1000-talet i Mälardalen, sammanfaller med kristnandet av just detta område. Runstenen skulle då markera att på denna gård så var man minsann kristna. Cirka 70 procent av de uppländska stenarna har också kors eller en bön. I samband med kristnandet slutar befolkningen gravlägga sina döda på gårdsgravfälten, vilket tidigare varit en viktig markör av makt och behörighet. Det är möjligt att runstenen i ett övergångsskede tjänat som substitut för denna manifestation, när begravningen istället skulle ske i kristen, vigd jord. Det har därför till och med föreslagits att runristarna Öpir och Åsmund Kåresson skulle ha varit kristna missionärer, som förutom att locka med evig salighet också gav en runsten "på köpet". (källa)
2. Det råder delade meningar om huruvida Visulahti är ett kristet gravfält eller inte. Mitt på gravfältet finns ett 4 gånger 11 meter stort område, som kan markera platsen för ett kapell, vilket i förening med vittnesbörden hos några fynd skulle tyda på att de gravlagda varit kristna. Några rester av själva kapellet har inte registrerats. Idag ligger det ingärdade gravfältet i utkanten av Visulahti turistcentrum. (källa)
3. Vanliga fynd i hällkistor är bland annat fint bearbetade små pilspetsar av flinta, hängsmycken av skiffer och bärnstenspärlor. I några hällkistor har man funnit enstaka bronsföremål, vilket visar att de har använts även efter stenålderns slut. Allt detta är dock mer undantag än regel. Vanligen påträffar man flintdolkar, vilka var vanliga för sin tid, men säreget nog sällan flintskärar från samma tid och aldrig enkla skafthålsyxor, som var mycket vanliga vid den perioden. Detta antyder att de som gravlades var andra människor än de som använde flintskäror och enkla skafthålsyxor eller att dessa föremål inte hade med dödsriket att göra. (källa)
4. Redan under antiken fanns underjordiska begravningsplatser i Medelhavsområdet, bland annat i Rom och Neapel. De var ofta vitt förgrenade och med flera våningar, och gravarna låg antingen var för sig uthuggna i väggen eller också gravlades de döda i gravkammare med flera gravar. Av platsbrist användes ibland också gångarna för att hugga ut nischer. (källa)