Gravmonument Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet gravmonument

1. Gravmonument över Karl IX (1550–1611). Karl IX:s begravningsrustning är utförd år 1611 av 12 av Stockholms mest framstående guldsmeder. (källa)
2. Wilhelm var verksam i Hamburg omkring 1620 och baserat på den virtuosa behärskningen av sin teknik vid marmor och alabasterarbeten antar man att han fått sin skolning frånågon av de nederländska alabasterbildhuggarna som var verksamma i Nordtyskland i början av 1600-talet. Han är möjligen identisk med en Medister Heinrichsom var verksam som huvudmedarbetare i Henni Heidtriders verkstad i Kiel. Wilhelm blev en ansedd frimästare i Hamburg som kunde arbeta obunden av skråbestämmelserna. Man antar att hans tyska produktion var omfattande men det enda arbete som man med säkerhet kan koppla till honom i Tyskland är ett altarverk i Nikolaikyrkan i Elmshorn som han utförde omkring 1640 men blev förstört 1657. Altaruppsatsens utförande och utseende kan man få en viss vägledning om genom bevarade skisser och kontraktet som upprättades mellan Wilhelm och kyrkan. Av hans svenska arbeten har de flesta tillkommit genom beställning av rikskanslern Axel Oxenstierna och honom närstående kretsar inom högadeln. Man vet att Oxenstierna gjorde utbetalningar till Hamburg 1638 och 1640 för skulpturarbeten utförda i Tyskland. Troligtvis var det dellikvider till ett epitafium över Oxenstiernas barn Achtius, Maria och Gabriel som det arbetas med under många år vid Wilhelms verkstad i Hamburg. När epitafiet är klart kommer Wilhelms verkstadsgesäll Jurgen Meintz till Stockholm och utför uppmonteringen i Stockholms Storkyrka 1643. Ytterligare två epitafier beställdes i Tyskland 1644 över Johan Mornay och Johan Gabrielsson Oxenstierna som monteras av Jurgen Meintz i Riddarholmskyrkan 1647. Bland hans andra verkstadsarbeten i Hamburg finns det uppställda gravmonumentet över riksdrotsen Gabriel Gustafsson Oxenstierna i Tyresö kyrka som monterades av Meintz före Wilhelms ankomst till Sverige 1646. Axel Oxenstierna förhörde sig 1643 genom sitt ombud i Hamburg skeppskaptenen Chrstian Jenner om Wilhelm var en lämplig kraft för att leda arbetet för Riddarhusbygget i Stockholm och under hösten tecknades ett kontrakt om att Wilhelm skulle vara arkitekt men han inställde sig först 1646. Med biträde av en rad hambårgske gesäller kom han att leda verksamheten från byggets start 1648 fram till sin död. I tävlan med Nicodemus Tessin presenterade han sina ritningar och en trämodell för riksmötet 1647. I bevarade ritningar framgår det att han anknutit till Simon de la Vallées tidigare Riddarhusprojekt men avvikit från denna genom ytterdekorationen som han gav en mer fri skulptural utformning. På det nuvarande Riddarhuset är det dock bara fönstren som har skulpturdekorationer som överensstämmer med ritningarna. Parallellt med arbetet på Riddarhuset fortsatte Wilhelm med att tillverka epitafier för högadeln. Bland annat utförde han tillsammans med Meintz ett gravmonument över riksrådet J.A. Savius som uppmonterades i Stockholms Storkyrka och han kontrakterades 1648 av Axel Oxenstierna att utföra fyra påkostade och rikt figurprydda epitafier över Oxenstierna själv och hans hustru, över hennes föräldrar, hans barn samt syskon till Jäders kyrka. Trots biträde av gesällerna Meintz och Esaias Bodt drog arbetet ut på tiden och ett år efter mästarens död arbetade Bodt fortfarande med uppsättningen. Under arbete under sina sista levnadsår var även epitafiet över Ebba Lewenhaupt, och hennes framlidna makar samt epitafiet över medlemmar av ätten Sture som skulle uppmonteras i Uppsala domkyrka, dess färdigställdes troligen av Meintz som utförde uppmonteringen omkring 1660. Han tillskrivs även epitafium i Öja kyrka, Österåkers kyrka och Mariakyrkan samt ytterligare arbeten där övertygande bevisning saknas bland annat ett gravmonument över general Torsten Stålhandske i Åbo domkyrka. (källa)
3. Adler Salvius är begravd i Storkyrkan i Stockholm. Ovanför hans gravmonument i Storkyrkan hänger ett epitafium skapat av den tyske skulptören Heinrich Wilhelm. Gravmonumentet är omgivet av ett järngaller. Det smida järngallret kring Salvius grav är ett mästararbete. Som diplomat och förhandlare för Sverige under trettioåriga kriget hade Salvius en mycket framträdande position. För sina insatser som förhandlare efter trettioåroga kriget erhöll Salvis Balingsta gård som förläning. Det var också Johan Adler Salvius, som skänkte den ståtliga altaruppsatsen i silver till Storkyrkan i Stockholm. (källa)
4. Mausoleum, grekiska mausoleion med betydelsen "Mausollos' grav", är en praktfull minnesbyggnad på en grav. Att just Mausollos' gravmonument fått ge namn åt byggnadstypen beror på att det ska ha varit så storslaget att det räknades som ett av världens sju underverk. (källa)
5. Åt en av dem (med hästgestalt) ger Homeros namnet Podarge (den snabbfotade). Hos Hesiodos är antalet bestämt till två med namnen Aëllo (stormvind) och Okypete (den snabbflygande). Senare grekiska skalder har givit dem andra namn, och hos Vergilius heter den förnämsta av dem Celæno (grek. Kelainó). De är döttrar av Thaumas och Elektra, systrar till Iris, bevingade och snabbare än vinden. Personer, som spårlöst försvunnit, sades vara bortrövade av harpyorna. Sedermera övergick de till ett slags ondskefulla straffgudomligheter och fick en gestalt som motsvarade detta. Det berömda gravmonumentet vid Xanthos i Lykien återger flera bilder (numera i British museum) av harpyor i färd med att bortröva människor. (källa)
6. Böök, som redan mycket tidigt börjat medarbeta i pressen, debuterade i bokform med ströskriften Skald och skolmästare (1902), ett rappt svar på Nils Linders förbittrade angrepp på Verner von Heidenstam i Svenska språket i modern diktkonst. Ett par uppsatser om Fredrik Cederborgh 1905 följdes av gradualavhandlingen Romanens och prosaberättelsens historia i Sverige intill 1809 (1907), som fyllde en lucka i svensk litteraturhistoria och genom sin rikedom på uppgifter och upplysningar är ett värdefullt uppslagsverk. Svenska studier i litteraturvetenskap (1913) innehåller breda psykologiskt estetiska undersökningar av då nyare svenska diktare (Carl Snoilsky, Per Hallström med flera), Den romantiska tidsåldern i svensk litteratur (2 uppl. 1919) är en rad litterära porträtt, av vilka förut jämförelsevis förbisedda gestalter (Petrus Læstadius, Adolf Törneros med flera) tecknas. Två stora monografier, Esaias Tegnér (1949) och Erik Johan Stagnelius (1919) (Senare utvidgad i Stagnelius än en gång, 1942), är hans huvudverk. Esaias Tegnér utvecklar vidlyftigt Bööks uppfattning, att den götiska rörelsen är en produkt av de napoleonska världskrigen och den tyska idealistiska filosofin (Immanuel Kant och Johann Gottlieb Fichte), medan han anser sammanhanget mellan göterna och den förromantiska svenska vitterheten jämförelsevis betydelselöst, det innehåller ett stort antal analyser av tegnérska dikter. Verket blev senare kallat "gravmonumentet över Tegnér-kulten" av Göran Hägg. Verket om Stagnelius, som blivit en standardbiografi, är en rik, levande och skarpsinnig skildring av skalden och hans verk – dock av vissa senare tiders litteraturvetare sedd som byggd på en stor del fiktivt stoff. Böök återupptäckte romantikens realist Fredric Cederborgh, och skrev en monografi över denne 1925. (källa)
7. Wilhelmina Skogh avled på fredagsförmiddagen den 18 juni 1926. Hon ligger begraven i familjegraven på Norra begravningsplatsen i Stockholm vid Lindhagens kulle. Gravmonumentet, som hon själv bekostade när hennes man avled på hösten 1904, pryds av en stor ängel skulpterad ur ett solitt marmorblock. (källa)
8. Bland Saxelins arbeten märks, utom miniatyrskulpturer, gravmonumentet över de finländare som fallit i Estlands frihetskrig (Helsingfors 1923, tillsammans med Johan Sigfrid Sirén), frihetsstatyn i Uleåborg (1920, jämte Erik Bryggman) och en känsligt gjord flickgestalt i granit i en park vid Stockholmsgatan i Helsingfors (uppställd 1948). (källa)
9. Gravmonumentet är uppbyggt av fyra kalkstenspelare med ett spånklätt valmtak som skyddar den underliggande gravstenen. (källa)