Gripverktyg Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet gripverktyg

1. Markattor förekommer i olika habitat som regnskog, mangrove, samt trädbevuxen savann. De undviker områden som saknar träd och uppträder ofta nära floder eller andra vattenansamlingar. Markattor är typiska träddjur och lever ofta i stora grupper. De har god förmåga att klättra och hoppa mellan träd, men vistas ändå en del av tiden på marken. När de blir hotade eller när de sover klättrar de upp i träd. Markattor är dagaktiva, främst på morgonen samt på eftermiddagen och kvällen. Svansen kan användas som gripverktyg, men används vanligtvis endast för att hålla balansen. (källa)
2. Kapucinapan väger mellan 1,5 och 5 kg. Den genomsnittliga vikten för hanar är 3,87 och för honor 2,67 kg. Arten når en kroppslängd (huvud och bål) av 33,5 till 45,3 cm och en svanslängd av 35 till 55,1 cm. Pälsen är mörkbrun med undantag av regionen kring ansiktet, nacke och axlar som är ljusbrunt eller gräddfärgat. Resten av pälsen är mörkbrun. På huvudets topp förekommer mörk päls i samma färg som bålen. Denna region liknar en luva. Kapucinapans ansikte är bara glest täckt med fina vita hår och ansiktets hud är rosa till vitaktig. Den långa svansen används som gripverktyg. (källa)
3. Jättemyrsloken med en vikt på omkring 30 kilogram är den största representanten för myrslokarna medan den minsta arten silkesmyrsloken bara väger 230 gram. Arterna kännetecknas av en lång rörformig nos utan tänder och en mycket lång tunga. Vid de främre extremiteterna finns påfallande långa och skarpa klor som används för att öppna termitbon och för att försvara sig. Klornas antal är beroende på art: två hos silkesmyrsloken, tre hos jättemyrsloken och fyra hos tamanduorna. Klorna vid de bakre extremiteterna är inte lika kraftiga. Jättemyrsloken långa svans är yvigt hårbeklädd medan svansen hos de andra arterna bär kort päls. Dessutom kan trädlevande arter använda svansen som gripverktyg. De har små öron och ögon men deras luktsinne är mycket väl utvecklat. Tamanduorna är vanligtvis gulvita med ett svart band (liknande en väst) som går utefter hela sidan på kroppen medan silkesmyrsloken har en silvergrå till gulaktig päls med en smal längsgående mörk strimma på ryggens topp. (källa)
4. Hithörande djur har en storlek som ligger mellan kattens och råttans samt utmärker sig genom en spetsig nos. Kroppslängden (huvud och bål) varierar mellan 8 och 50 centimeter och vikten ligger mellan 13 gram och 5 kilogram. De största individerna finns i släktet Didelphis. Svansen är ofta längre än övriga kroppen och används av flera arter som gripverktyg. Av svansen är de bakre 2/3 delar eller mer naken. Bara hos plymsvanspungråttan är svansen nästan helt täckt med päls. Pälsen är oftast tät, ullig och kort. Pälsens färg varierar mellan de olika arterna. Öronen är vanligen stora, runda och nakna. Fötterna har 5 tår och de bakre har motsättlig stortå utan klo. Hos arter som klättrar i träd finns vanligen en motsättlig tumme. Bakbenen är inte förlängda. (källa)
5. Deras päls är kort och varierar i färgen från gulgrå över brun till svart beroende på art och ålder. Buken är oftast ljusare eller vitaktig. Svansen är med 51 till 89 cm längre än kroppen och används som gripverktyg. Spindelapor har långa extremiteter och deras tumme förekommer bara rudimentärt. Kroppen är mellan 38 och 63 cm lång och vikten uppgår till 8 kg hos individer i fångenskap. (källa)
6. I Stockholm har det funnit beväpnade stadsvakter sedan ivarjefall 1500-talet. 1663 omnämns att 20 av kronans ryttare ska upprätthålla ordning och säkerhet i staden under "de mörkaste nätterna". Dessa beridna nattvakter kallades för Archerer. 1723 togs första besluten om att upprätta en särskild brandvaktskår i Stockholm och från 1729 patrullerade brandvakter i staden om nätterna. De patrullerade två och två. Till en början löd bestämmelser att den ena skulle bära ett läderämbar, en yxa och en handlykta, och den andra en harskramla samt en handbåtshake. Senare bestämmelser statuerade att de istället skulle bära en bygel, även kallad brandvaktssax, vilket var ett gripverktyg med stång, med vilket brandvakten kunde greppa störande personer om halsen. Brandvakternas öknamn "bygling" förkortades senare till "byling" och kom att användas om Stockholms poliser efter 1850 års polisreform, varefter det senare spred sig i landet. I änden av stången satt även en så kallad doppsko som brandvakten stötte i gatstenen när det behövdes förstärkning. (källa)
7. Skogsmöss blir mellan 6 och 17 centimeter långa, har därtill en 7 till 15 centimeter lång svans och väger mellan 15 och 50 gram. Skogsmöss har en mjuk päls med grå- eller brunaktig ovansida samt ljusgrå till vit undersida. Tassarna är vanligen vita, hos flera arter förekommer en gulröd fläck på bröstet eller en tydlig strimma på ryggen. Svansen är täckt med hår. I motsats till dvärgmöss använder de inte svansen som gripverktyg. (källa)