Grundmotiv Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet grundmotiv

1. Verket var Schönbergs första försök för scenen. Musiken till Erwartung är ett mönsterexempel på den så kallade musikaliska expressionismen, ett slags klangmässig "röntgenbild", som så troget som möjligt försöker följa vad som sker i en sjuk själ. Här finns inte längre tonalitet, teman, grundmotiv eller strukturbildande repriser i dess gamla mening, utan istället skarpa dissonanser. Det som musikanalytikerna ändå kallade för "motiviskt sammanhang", verkar inte vara något annat än slumpmässiga likheter. Hårda fortissimon och knappt hörbara pianissimon följer rapsodiskt på varandra. Schönberg drev här idén om den musikaliska prosan, det vill säga en musik utan repriser eller perioder, till ytterlighet. (källa)
2. Motiv kan vara huvudmotiv eller sidomotiv (även kallade grundmotiv och bimotiv). I Odysséen och Bilbo finns sidomotivet "med list undslippa att mördas av monster": Odysseus överlistar cyklopen och Bilbo överlistar Gollum. (källa)
3. "Hatikvah" (hebreiska: התקווה, 'Hoppet') är Israels nationalsång. Texten skrevs av Naftali Herz Imber 1878 som poemet Tikvatenu ('vårt hopp') och tonsattes under tidigt 1880-tal av Samuel Cohen. De första sju tonerna är direkt tagna från ett motiv i Bedrich Smetanas tondikt "Vltava" (Moldau), som i sin tur eventuellt är påverkat av ett grundmotiv som bland annat finns i den italienska folksången "La Mantovana". Även i fortsättningen tas tonsekvenser upp från samma verk. Bedrich Smetana var informerad och uttryckligen positiv till återanvändandet av hans material. Vid den första sionistiska världskongressen 1897 i Basel, Schweiz, valdes "Hatikvah" till den sionistiska rörelsens officiella sång. Senare arrangerades den om av tonsättaren Paul Ben-Haim, som baserade kompositionen delvis på judisk-rumänska folkvisor. (källa)
4. Lehtimäki hade en svår barndom och ungdomstid, försörjde sig i olika yrken och skaffade sig bildning på egen hand. Efter storstrejken 1905 anslöt han sig till socialdemokraterna och var 1911–1917 ledamot av Finlands lantdag. Han slog igenom som författare med skådespelet Spartacus (1914, svensk översättning 1915) och novellsamlingen Kuolema (1915), vilka utmärker sig för en ordknapp och behärskad stil. Pacifismen var ett grundmotiv i hans författarskap, detta framträder bland annat i den stora idéromanen Ylös helvetistä (1917, svensk översättning Ex inferno, I–II, 1917). (källa)