Gruvområde Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet gruvområde

1. Ivikens gruva (även känd som Långgruva) ligger strax väst om byn Ickorrbotten, cirka tre kilometer norr om Ludvika. Brytningen av "Ideviksmalmen" kom igång på allvar i och med att Ludvika kronobruk började sin verksamhet på 1550-talet. Verksamheten lades ned 1979 samtidigt med gruvan i Håksberg. De ruiner, som finns kvar idag, är lämningar efter den gruvanläggning som Grufaktiebolaget Stark lät bygga på 1910-talet. Gruvområdet är ett fornminne med RAÄ-nummer Ludvika 172:2. (källa)
2. Norges handels- och industridepartement beslöt, som ägare av kolbolaget, i oktober 2017 att den 2014 öppnade kolgruvan i Lunckefjellet och därefter drivits endast på en stand by-nivå, inte skulle sättas i reguljär produktion. Verksamheten i Sveagruva bedömdes därmed komma att fasas ut under de närmaste åren och gruvområdet saneras. Därmed återstår av norsk gruvdrift i Svalbard en begränsad drift av Gruve 7 i närheten av Longyearbyen. (källa)
3. De första industriorterna uppstod i Storbritannien under 1700-talet, till exempel i Ironbridge, även om enskilda gruvområden och liknande (till exempel i Bergslagen i Sverige) skulle kunna betraktats som industriorter innan dess. Under 1800-talet och 1900-talet spred sig industrialismen till andra delar av världen, till exempel Väst- och Centraleuropa samt USA under 1830-talet. Under 1970-talet började industrisamhället i sin tur ersätta av ett postindustriellt samhälle-tjänstesamhälle. Perioden runt oljekrisen 1973 ses ofta som en brytningstid. (källa)
4. Kopparberg är ett före detta gruvsamhälle. Den sista gruvan, Ljusnarsbergs gruva (sulfidmalm), lades ned 1975 av den dåvarande ägaren Boliden. Gruvan ligger i norra kanten av Kopparberg (i dagligt tal benämnt "Gruvbacken") och kvar från driften står en flyttbar så kallad "gruvcirkus". Ett minne från gruvtiden är bergmästarbostället Stora gården, som ligger centralt i Kopparberg. Den är idag ett byggnadsminne. Ett annat stort gruvområde i centrala Kopparberg är Kaveltorp där det bedrevs gruvdrift mellan 1640 och 1950-talet (samt återstart 1966 med nedläggning 1971). (källa)
5. Byggnaden för gruvarbetarnas omklädningsrum är sedan år 2003 arkiv för Filmarkivet i Grängesberg. För att rädda den svenska smalfilmen startade Filminstitutet på regeringens uppdrag en riksomfattande räddningsaktion, och ett nationellt filmarkiv inrättades på Grängesbergs gruvområde. Här hamnar filmer från perioden mellan 1930 och 1980. Materialet kommer från bland annat föreningar, företag, kommuner, museer och privatpersoner. (källa)
6. Därefter har olika lösningar försökt hittas för gruvområdet (exempelvis besöksgruva, mineralvattenframställning, industrihotell m.m.). Idag står dock flera av byggnaderna tomma utan användning. Besöksgruvan öppnades 1984 och var då Bergslagens djupaste besöksgruva. Besöksverksamheten lades ned under 1990-talet, länspumparna stängdes och gruvan vattenfylldes igen. (källa)
7. Postkontorsbyggnaden byggdes på den plats den nu ligger någon gång mellan 1919 och 1925. Det är oklart om byggnaden är flyttad från gruvområdet eller om den ursprungligen byggdes på denna plats. Det antas att byggnaden användes som gruvarbetarbostad fram till 1929. Posttjänsten i Ny-Ålesund sköttes vid denna tid i den ursprungliga telegrafbyggnaden, vilken idag står mellan den kinesiske och den fransk-koreanske forskningsstationen. I perioden efter andra världskriget användes byggnaden som skola vintertid och som postkontor sommartid. Från 1958 och fram till nedläggningen av gruvdriften 1963 som en följd av det årets Kings Bay-olyckan, användes huset som familjebostad. (källa)
8. 1918 elektrifierades gruvområdet och ett nytt spelhus byggdes i tegel. Ett eget normalspårigt järnvägsspår drogs för att frakta malmen till Finnhyttans station och därifrån via Gruvgården-Fors järnväg transporteras till masugnen i Fors. (källa)
9. Järnmalmsförekomsten i Masugnsbyn upptäcktes 1642, enligt traditionen av bonden Lars Larsson Lasu från Junosuando som under en ekorrjakt lade märke till att hans järnskodda pilspets fastnat vid ett magnetiskt stenblock. Borgare från Torneå fick privilegiebrev på exploateringen och genomförde brytning och provsmältning med lovande resultat. Det visade sig emellertid vara svårt att transportera material och proviant från Torneå till gruvområdet, en sträcka på drygt 25 mil, varför borgarna bad att få återlämna alla sina privilegier 1646. Projektet övertogs av utifrån kommande intressenter, nämligen Arendt Grape, född i Lübeck men verksam som köpman i Stockholm, och hyttmästaren Jacob Pfundt, som varit verksam vid Nasafjälls silververk. Grape och Pfundt fick ett nytt privilegiebrev enligt vilket traktens bönder och samer skulle hjälpa till med transporter och vedhuggning. Vidare fick bruksägarna rätt att uppföra masugn, hamrar och andra nödvändiga verk, samt att utnyttja strömmar, skog, ängsmarker med mera upp till ett par mils avstånd från bruket. (källa)