Gäl synonym - liknande ord, varianter, betydelse & korsord

Vad betyder och hur uttalas gäl

Gäl uttalas gäl -en -ar.

Gäl betyder mest i pl. och andningsorgan hos fisk.

Ordformer och varianter av gäl

Gäl är ett substantiv

Substantiv är en ordklass. Ord i denna ordklass betecknar abstrakta och konkreta ting och abstrakta begrepp. En vanlig minnesramsa (som också finns i många andra varianter) är "Substantiv är namn på ting, till exempel boll och ring". Exempel på substantiv är kaktus, sol, blomma, fotboll och lamm.

Hur används ordet gäl

En amfibie delar sitt liv på land och i vatten, vilket betyder att de kan ta syre både ur luften och ur vattnet. Groddjurens andningsorgan är speciellt på så sätt att de inte bara andas med sina lungor. Lungorna i groddjur liknar tunna påsar inne i kroppen och är väldigt outvecklade. På påsarnas väggar finns ett nät med små blodkärl som fångar upp syret när grodan drar in luft. Dock räcker inte lungorna till för att syresätta djuret och därför måste amfibierna också andas genom den tunna fuktiga yttre huden och munslemhinnan. Strax under huden finns mängder av blodkärl. Groddjurens har en jämförelsevis långsam diffusionshastighet för syre som kommer in i blodet. För att grodorna ska få tillräckligt med syre måste huden förbli fuktig så att syret kan diffundera i tillräckligt hög takt. Syret löser sig i slemmet och förs sedan vidare in i blodkärlen innanför huden. Tack vare slemmet kan groddjur få syre både från luft och vatten. På samma sätt kan djuret andas in genom näsborrarna och ta upp syre via de fuktiga blodkärlsrika slemhinnorna i munnen. Grodyngel andas till en början med gälar som sedan utvecklas till de andra tre andningsorganen.

Gälar är andningsorgan som finns hos vattenlevande djur som blötdjur, kräftdjur, insekter, fiskar och groddjur. Gälarna skyddas av ett eller flera så kallade gällock. Hos fiskar består gällocken av ben- eller broskbitar som skyddar gälarna. Det går att ålderbestämma fiskar genom att koka rent gällocken och räkna årsringarna.

Ryggradsdjurens käkar uppstod under silurperioden och förekom då hos plakoderma fiskar som diversifierades ytterligare i devonperioden. Käkar tros ha uppstått från strupbågar som stöder fiskarnas gälar. Det förmodas att den ursprungliga fördelen med att ha käkar inte hade med ätning att göra, utan att respirationen blev mer effektivt. Käkarna användes för att pumpa vatten genom gälarna (detta kan observeras hos fiskar, och groddjur gör en liknande pumpande rörelse för att föra in luft till sina primitiva lungor. Över evolutionära tidsskalor selekterades det (för ryggradsdjur) mer bekanta bruket som ätorgan, och detta blev en väldigt viktig funktion.

I äldre litteratur delas ordningen tiofotade kräftdjur (Decapoda) in i grupperna Natantia (simmande dekapoder) med räkorna, inklusive jätteräkor, och Reptantia (krypande dekapoder) med kräftor, humrar, krabbor med flera. Nyare forskning har emellertid visat att jätteräkorna (Penaeoidea) och några närstående grupper skiljer sig fundamentalt från övriga genom gälarnas byggnad, som är trädformad. Dessa bryts därför ut som underordningen Dendrobranchiata, medan resten förs till underordningen Pleocyemata. Pleocyemata delas in i sju infraordningar varav Caridea är en och delarna av den gamla gruppen Reptantia, med exempelvis kräftor och krabbor, finns bland de andra sex.

Uppe på land kan den andas syre på två olika sätt. Antingen gör den det genom gälarna, som då fortfarande måste vara fuktiga, detta kräver att gälarna regelbundet blir våta. Som en reservlösning kan fisken utvinna atmosfäriskt syre ur luften (en egenskap som utvecklats minst tjugo gånger av olika typer av fiskar). Gälhålornas väggar innehåller tätt med blodkärl, vilka tar upp syret direkt ur luften.

Munnen hos bläckfiskar är i regel omgiven av 8 eller 10 armar, som är försedda med kraftiga sugskålar. Pärlbåtarna har dock upp till 90 tentakler och saknar sugskålar. Munnen har två hornartade käkar och kitintaggar, varför den ibland kallas näbb. Ögonen är högt utvecklade synorgan som påminner om ryggradsdjurens. En sida av bålen är omsluten av en mantel. En stor tvärspringa omedelbart bakom huvudet bildar en mantelhåla med två eller fyra gälar. Manteln är tjock och muskulös samt kan starkt sammandra sig. Vattnet i mantelhålan pressas ut genom ett kort och muskulöst rör. När vattnet utdrivs med kraft genom röret, förflyttas djuret bakåt.

Fiskar (Pisces) är en grupp vattenlevande ryggradsdjur med fenor, som indelas i benfiskar, broskfiskar och käklösa fiskar. De flesta arter andas med gälar och är växelvarma. Undantaget är lungfiskar. Eftersom landryggradsdjuren släktskapsmässigt är en typ av kvastfeniga fiskar men inte klassificeras som fiskar är begreppet "fiskar" parafyletiskt.

Vuxna (adulta) nejonögon liknar ålar genom att de saknar fjäll. De kan variera i längd från 13 till 100 cm och saknar pariga fenor. Adulta nejonögon har en näsborre mitt uppe på huvudet och därtill ett stort öga och sju gälöppningar på vardera sidan. Nejonögonens unika morfologiska kännetecknen, som skelettet av brosk, antyder att de är ett systertaxon till alla nu levande käkförsedda ryggradsdjur (Gnathostomata) och de betraktas vanligen som den mest basala gruppen inom understammen Vertebrata. I stället för riktiga kotor har de broskstrukturer kallade "arcualier" längs dorsalsidan av ryggsträngen. Ryggsträngen är det viktigaste axialskelettet även hos adulta rundmunnar. Parasitiska nejonögon livnär sig genom att borra sig in i kroppen på andra fiskar med hjälp av de skarpa tänderna tills de når blod och kroppsvätskor, vilka de suger i sig. I sällsynta fall kan, speciellt utsvultna, nejonögon angripa människor. Icke-parasitiska nejonögon, som vanligen lever i sötvatten, äter inte som vuxna utan lever på reserver som de lagrade som filtrerande linålar (ammocoeteslarver).

Karplusen stöter först på sitt värddjur då den simmar omkring, och därefter simmar den målmedvetet mot värden. Den orienterar sig efter vattenströmmar som uppstår dels vid gälarna genom fiskens andning, dels bakom fenorna. På detta sätt hittar karplusen gälarna eller fenbaserna, där den klamrar sig fast med sina mundelar. För att hitta ett optimalt ställe att sticka kan den krypa längs fiskens hud med hjälp av antennerna. Den kan röra sig över hela fiskens kroppsyta. Då den har hittat ett bra ställe sticker den in sugsnabeln. Karplusen injicerar ett koagulationshämmande sekret och därefter öppnas såret mer tills sugsnabeln hittar ett blodkärl.