Gärdsgård Synonymer Betyder Uttal

• staket

Hur används ordet gärdsgård

1. Gärdesgård (första "d"-et är stumt) eller även gärsgård eller gärdsgård är en typ av traditionell hägnad som kan variera kraftigt i utseende och konstruktion mellan olika trakter. Gemensamt är dock att den ursprungligen var helt gjord av naturmaterial, i norra barrskogsbältet företrädesvis av en och gran. Gärdesgårdar av trä används i Norden, Estland, i delar av Ryssland och USA och en del andra områden med god tillgång till lämpligt material. Stengärdesgårdar är vanliga där det finns tillräckligt ur åkrar avlägsnade stenar eller råder brist på trä.
2. Gärdesgård är bildat av fornsvenska gærþe 'gärde, inhägnat område'. Bland dialektala benämningar för trägärsgårdar finns bland annat "fassbannhaga" i Hälsingland och "gjashlhaga" i Jämtland. I Västerbotten kan man även höra ordet "skihaga", som syftar på de granskidor som används som stänger.
3. De äldsta gärdesgårdarna var s.k. flätverksgärdesgårdar eller fläteshägnader som började tas i bruk under järnåldern. Dessa hade enkla stolpar, med ca 0,5 meters avstånd. Flätgärdesgårdarna fanns kvar under hela medeltiden i städerna.
4. På den nordiska landsbygden övergick man under perioden 1000–1300 successivt till den även för nutida människor utseendemässigt bekanta hankgärdesgården. De äldsta kända arkeologiska fynden av hankgärdesgårdar i Sverige har gjorts i Leksand, där man hittat rester av sådana från 1000-talet. Avståndet mellan störparen i en hankgärdesgård var under medeltiden 0,3–0,4 m men ökade senare till 1–1,5 m vilket var ungefärligt standardmått under 1700-talet. Vilket avstånd som används beror också på lokala traditioner eller vad gärdesgårdarna skall användas till. På Gotland är det vanligt med omkring 0,6 m.
5. Då man behövt särskilt stabila gärdesgårdar, exempelvis för att hindra svin att ta sig in på gärdena, har man använt gärdesgårdar av skiftesverk.
6. I vissa trakter där man haft brist på virke har istället stengärdesgårdar använts. För dessa användes ofta röjningssten från åkrarna.
7. Vid gärdesgårdar av amerikansk typ, split-rail fence, utgjordes gärdslena av kluvna stammar av rötbeständiga lövträd, till exempel amerikansk kastanj eller falsk akacia. Gärdslena lades på en stenfot eller direkt mot marken och staplades ändvis mot varandra som timmerknutar, vilket gav gärdesgården ett zickzackformat utseende. Ibland stöddes hörnen av störar eller stöttor.
8. En hankgärdesgård består av parvis uppsatta lodräta störar av gran (på Gotland ene) som hålls ihop av vidjeband som kallas hank. Mellan störparen sätts snedställda gärdslen (gotländska troder), vilket är kvistade toppar från gran på omkring 4 meter. Gärdslets tjockända vilar på den översta hanken. I senare tid började man även binda fast gärdslen i störpar med vidjor, huvudsakligen av grangrenar. Vidjorna bands med olika täthet och i olika varianter runt störparet. När ståltråden blev vanlig på den svenska landsbygden ersattes vidjorna ibland av ståltråd, men de gärsgårdar som reses numera reses ofta i kulturhistoriskt eller dekorativt syfte och då används metoden med vidjor.
9. På Gotland - där benämningen är "bandfast tun" (gotländska) - används istället för vidjor bandar. Detta är klenare enesgrenar på ca 120 cm där endast riset i toppen lämnas kvar. Dessa värms över en eld och vrids fast mellan störparen och därefter läggs trodren vilande på dessa. På så sätt skapas ett stabilt och, vid bra materialval, hållbart staket som står sig i upp till 40 år. Gärdesgårdar förekommer numera både som staket omkring privata trädgårdar och som stängsel i kulturhistoriska miljöer. Enligt gammal folktro ska eneruskorna vridas ut från gården, för att hindra trolldom och andra förtretligheter att komma in.
10. Ingemar Öjelund: Att bygga en gärdesgård. (källa)