Gåspenna Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet gåspenna

1. Yrket har genomgått en revolutionerande utveckling från gåspennor via de första räkne- och skrivmaskinerna till datorer. Det var länge – fram till en bit in på 1900-talet – ett utpräglat manligt arbete, även om undantag fanns (se Peggy Hård). Efter yrkets femininisering har dess status sjunkit, och yrkeskåren har inte lyckats följa med i arbetarnas löneutveckling. (källa)
2. Den första egentliga bläckpennan var fjäderpennan gjord av en vingpenna från en fågel. Ofta nyttjades gåsfjädrar, så kallade gåspennor, men även andra större fåglars vingpennor användes, exempelvis från svan och korp. Bäst lämpar sig fjäderpennor som fågeln själv tappat genom ruggning. Hos gåsen är det de fyra till fem yttersta vingpennorna som duger. De yttersta är kortare och hårdare och lämpar sig sämre medan de följande två handpennorna är bäst. Resterande handpennor är breda och korta och går inte att använda till pennor. För att fungera som fjäderpenna härdas vingpennan genom att stickas i het sand eller aska, eller också lägger man dem över en koleld. Detta gör inte bara pennan fastare utan mjukar också upp den hinna som sitter om pennan, och som sedan kan dras av med baksidan av en kniv. Efter detta formas och putsas pennan och spetsen. En bra fjäderpenna är klar och genomskinlig och märgen i den är lös och kan skakas fram och tillbaka. En fjäderpenna doppas i bläck när man ska skriva med den. Fjäderpennor började användas redan under 300-talet. (källa)
3. En liten fickkniv kallas ofta pennkniv. Den användes tidigare för att vässa blyertspennor eller skära till gåspennor. (källa)
4. Titulärrådet Akaki Akakjevitj är en tjinovnik som med 400 rubel i årlig lön för en ytterst knapp tillvaro. Hans enda ärelystnad består i att få en ny kappa, emedan hans gamla är utsliten och ej längre tål vid den minsta lagning, för att ej alldeles falla i trasor. Efter långvarigt sparande ser han sig slutligen i stånd att beställa det efterlängtade plagget. Det hälsas med jubel av kollegerna i kansliet, men som dess lycklige ägare ej har råd att bjuda över lag med anledning av denna högtidliga tilldragelse, är en av hans förmän nog vänlig att inbjuda honom till te och champagne. På hemvägen från den sällsynta festen blir han i den mörka natten på en avlägsen gata överfallen av två vagabonder, som plundrar honom på hans nya kappa och övriga tillhörigheter, och den stackars tjinovniken kommer förkrossad och utblottad hem till sitt torftiga kyffe. Dagen därpå anmäler han visserligen rånet för polisen, men avstår från all vidare talan, då han försmädligt tillfrågas, varför han varit ute så sent på en så tvetydig gata. Och då han försöker att få bemedling av en inflytelserik general, blir han skymfad och körd på dörren, därför att han vågat "yttra sig förklenande" om polismyndigheten och den allmänna ordningen. Hans kamrater skulle visserligen vilja hjälpa honom att ersätta förlusten genom en insamling, men det stannar vid de vackra orden, enär de för tillfället ej har råd till extra utgifter — de har nämligen just nu tecknat sig för inköp av byråchefens porträtt samt för ett stort arbete, som en vän till chefen nyligen publicerat. Akaki, som förkylt sig den ödesdigra natten, faller i svår feber och repar sig aldrig mer. Doktorn, som besöker den sjuke en enda gång, ordinerar kort och gott om — en likkista av furu, eftersom ek är för dyrbart träslag, och vid bouppteckningen befinns den avlidnes kvarlåtenskap bestå av en bunt gåspennor, ett häfte skrivpapper, tre par strumpor, några byxknappar och en omgång slitna kläder. (källa)