Göteborgsvits Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet göteborgsvits

1. Göteborgshumor är humor som anses kännetecknande för göteborgare. Till humorgenren räknas "Göteborgarhistorierna" med Kal å Ada i huvudrollerna, där ibland också Beda och Osborn figurerar. Många av historierna innehåller någon form av vits eller ordvits, så kallad "göteborgsvits", ofta ihop med träffsäkra och snabba repliker. I perioder har det varit populärt att vitsa om Stockholmare eller andra "utsocknes", men även att ge fyndiga namn åt byggnader eller företeelser är utbrett. Aron Jonason, hovfotograf till Oskar II, anges av traditionen som en av grundarna till göteborgsvitsen. Andra personer som fungerat som representanter för Göteborgshumorn är exempelvis Sten-Åke Cederhök, Sonya Hedenbratt och Sture Hegerfors.
2. Vitsandet, eller ordlekandet, är känt i staden sedan ivarjefall 1700-talet. men blev verkligt populär under andra halvan av 1800-talet. Begreppet "Göteborgsvits" är känt sedan 1863, då det i Söndags-Nisse skrevs att "Göteborgs-witzen hufvudsakligast är en ordlek, der ljudlikheten är allt, meningen intet" Trots sin popularitet hade den inte alltid någon hög status. C.R.A. Fredberg skriver "att ordleken är humorns avigsida" och att "vitsen blir ofta en mycket dålig muntration, emedan de flesta vitsar äro dåliga." Tre personer som inledningsvis är omtalade som de stora Göteborgsvitsarna var Aron Jonason, Jonas Philipson och Joseph Josephi. De två första var publicister, den siste skräddare och alla tre var av judisk börd, vilket indikerar Göteborgsvitsens släktskap med den judiska humorn och långa tradition av vitsande. Ryktet om Göteborgsvitsandet gav upphov till idén att Göteborgaren var en kvick person, och det kvicka Göteborgsvitsandet blev en markör på personens intelligens. Albert Engström, som vid den här tiden bodde i Göteborg och som skriver att vitsen är "tungans saltomortal på kvickhetens bakgårdar", menade att göteborgaren sa att "den där inte kan vitsa är dum, och en dum person kan jag inte ha i min affär". Göteborgsvitsarna återberättades i dagstidningar och satirtidskrifter, men reste även ut i landet med de många göteborgska handelsresande, som använde vitsande och andra lustigheter som ett försäljningsknep på marknader och liknande för att attrahera köpare. (källa)