Högerledare Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet högerledare

1. 1919-41 tillhörde Skoglund Risinge kommunalfullmäktige och blev snart en av de ledande männen i hemtrakten, han var 1923–1928 ordförande i fattigvårdsstyrelsen. 1928 ställde Skoglund upp som kandidat inför andrakammarvalet och invaldes under högerledaren Arvid Lindmans segerval hösten 1928 och förblev riksdagsman till 1960. Han blev snabbt en central gestalt i högerns partiorganisation och var under 20 år förste vice ordförande. (källa)
2. Högerledaren och statsrådet Gösta Bagge tog upp frågan om socialisering, enligt denne skulle ett sådant samhälle vara ett "de mjuka ryggarnas samhälle". Bagges invit om närmare samarbete med Folkpartiet och Bondeförbundet avvisades från Folkpartiet medan Bondeförbundets partiledare Axel Pehrsson-Bramstorp var intresserad. (källa)
3. Juristen Hammarskjöld var principfast och inte särskilt smidig i sina tolkningar av folkrätten mitt under brinnande krig. Det var nu begreppet "Hungerskjöld" myntades, eftersom hans omedgörlighet förvärrade försörjningsläget. Hammarskjöld uppfattades som tyskvänlig när han förkastade det förslag till allmänt handelsavtal med britterna som Marcus Wallenberg, bror till utrikesminister Knut Wallenberg, hemfört från London 1917. Sprickan mellan stats- och utrikesministern blev uppenbar och högerledarna i riksdagen drog undan sitt stöd för statsministern som tvingades lämna in sin avskedsansökan. (källa)
4. Lewin var under studietiden aktiv i Föreningen Heimdal och Konservativa Studentförbundet (idag Fria Moderata Studentförbundet, FMSF), som han lämnade då Gunnar Heckscher avgick som högerledare år 1965. Lewin har därefter inte varit politiskt aktiv. Åren 1963–1965 var han redaktör för Konservativa Studentförbundets tidskrift Svensk Linje. (källa)
5. I remissdebatten i januari 1976 gick Bohman och folkpartiledaren Per Ahlmark till attack mot vad de ansåg som socialistiska tendenser i regeringspolitiken. Han ansåg att Sverige inte skulle bli "experimentverkstad" för socialdemokraternas socialistiska opinion. Statsminister Palme replikerade att Bohman likt gångna tiders högerledare "svartmålade" arbetarrörelsen. I mars 1976 meddelade Bohman att moderaterna inte tänkte delta i de så kallade Haga III-överläggningarna, ett beslut taget därför att regeringen hade förhandlat fram ett skatteavtal med LO och TCO. I augusti 1976 angrep han vid den moderata valupptakten i Sundsvall den socialdemokratiska samhällssynen där "alla problem måste lösas med kollektiva medel". Han sade också att den svenska blandekonomin var på väg att avskaffas och att den enskilde medborgarens friheter beskärdes. (källa)
6. Efter valet lämnade den första Ekmanregeringen in sin avskedsansökan. Kung Gustav V anmodade regeringen att sitta kvar som expeditionsministär för att tills vidare sköta löpande ärenden. Kungen höll därefter konferenser med partiledarna och Andra kammarens talman (Första kammarens talman, Axel Vennersten, var utomlands). Efter dessa överläggningar kallades högerledarna Lindman och Trygger in och anmodades att bilda en borgerlig koalitionsregering. (källa)
7. När Hjalmar Branting förberedde sig för att avgå som statsminister efter valförlusten 1920 manövrerade han för att blockera en högerregering med Ernst Trygger, vilket av taktiska skäl även låg i Arvid Lindmans intresse. Första kammarens talman Hugo Hamilton och den avgående utrikesministern Erik Palmstierna, vilka hade goda kontakter med Gustaf V, kom att få ett avgörande inflytande över vem som skulle bli regeringsbildare. Kungen övertalades av dessa att inte konsultera partiledarna och inte uppdra åt någon av dem att pröva förutsättningarna för en partipolitisk regering. Den liberale ledaren Nils Edén hölls ovetande om samtalen. I parlamentarismens första kris var det ironiskt nog högerledarna som krävde att dess principer efterföljdes och socialdemokraterna som aktivt motverkade detta. Liberalerna anklagade socialdemokraterna för att ha svikit parlamentarismen. (källa)
8. Vid första världskrigets utbrott samma år inträdde borgfred mellan partierna och försvarsfrågan löstes i linje med militärens önskningar. Hammarskjöld var principfast och inte särskilt smidig i sina tolkningar av folkrätten mitt under brinnande krig. Det var nu begreppet "Hungerskjöld" myntades, eftersom hans omedgörlighet förvärrade försörjningsläget. Han uppfattades som tyskvänlig när han förkastade det förslag till allmänt handelsavtal med britterna som Marcus Wallenberg, bror till utrikesminister Knut Wallenberg, hemfört från London 1917. Sprickan mellan stats- och utrikesministern blev uppenbar och högerledarna i riksdagen drog undan sitt stöd för statsministern som tvingades lämna in sin avskedsansökan. (källa)
9. Hansson medverkade till att tvinga den mer revolutionärt lagda partivänstern, med Zeth Höglund i spetsen, att år 1917 lämna socialdemokratin. 1917 höll Per Albin Hansson ett tal om vikten av att genomföra en rösträttsreform inför en stor skara åhörare i Stockholm. Läget var kritiskt och Sverige var nära inbördeskrig då den sittande regeringen inte ville gå med på kraven på allmän och lika rösträtt . Högerledaren Lindman svarade "Att få rösträtt är icke någon rätt för vare sig den ene eller den andre. Det enda avgörande därvidlag är statsnyttan". (källa)
10. I detta läge gav kungen i uppdrag åt folkpartiledaren Bertil Ohlin och högerledaren Jarl Hjalmarson att undersöka möjligheterna att bilda en borgerlig regering. En sådan regerings överlevnad berodde på Centerpartiets inställning och Centerpartiets partiledare Gunnar Hedlund meddelade att hans parti inte var berett att gå från en koalition till en annan eller att stödja någon regering. En eventuell borgerlig regering blev därför omöjlig. "Ingen kan väl vara gramse på oss" sade Gunnar Hedlund om de spräckta förhandlingarna vilket fick Tage Erlander att skriva i sina memoarer: Jag skrev i mina minnesanteckningar, att det var det roligaste som sagts i svensk politik under de sista tio åren. (källa)