Högsjöflotta Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet högsjöflotta

1. Under år 1713 trängde en rysk armè in i Finland. Den svenska armén omfattade endast 6 000 man och tvingades dra sig tillbaka. Efter det katastrofala Slaget vid Storkyro blev Sveriges trupper tvingade att utrymma hela Finland. År 1714 förflyttade sig en rysk skärgårdsflotta om 180 galärer västerut längs Finska vikens norra kust i skydd av skärgården, utan att den svenska högsjöflottan kunde göra något åt det. (källa)
2. Efter flytten av Amiralitetskollegiet var varvsledningen och en viss del av högsjöflottans ledning kvar i Karlskrona med konteramiralen Carl Gustaf Grubbe i ledningen. Enligt hans första protokoll daterat den 23 juni 1777 deklarerade han att: "Han av Arla Coldin blivit med behörigt Ö.=D.=Brev försedd att här i Carlskrona, skepp bygga och Coldin inrätta, under namn av Kronans Coldin, varmed han i dag tänker begynna." Carl Gustaf Grubbe var son till den tidigare presidenten i Amiralitetskollegiet Gustaf Grubbe. (källa)
3. Kungliga Flottan bestod under 1700-talet av Örlogsflottan som hade bas främst i Karlskrona. Men enheter kunde finnas även i Stockholm och Göteborg. 1756 tillkom Arméns flotta som ansvarade för kust- och skärgårdskrigsföring varför örlogsflottan kunde bli mer av en högsjöflotta. (källa)
4. Legoflottor. Privata entreprenörer organiserar och uppställer fartyg och besättningar för sjökrig. Medelhavets galärflottor var ofta av denna typ och den spanska högsjöflottan var före 1600-talet till större delen uppställd av baskiska entreprenörer. (källa)
5. Den brittiska Grand Fleet, som bestod av tjugofyra dreadnoughts, tre slagkryssare, åtta pansarkryssare, elva lätta kryssare och femtioen jagare, under ledning av amiral Jellicoe, gick ut från Scapa Flow vid midnatt den 30 maj. Samtidigt avseglade andra kryssareskadern från Cromarty Firth och viceamiral Beattys styrka om fyra dreadnoughts, sex slagskepp, ett flygdepåfartyg, tolv lätta kryssare och tjugonio jagare gick ut från Firth of Forth samma dag. Den tyska Högsjöflottan gick ut från Jadebusen först den 31 maj med sexton dreadnoughtfartyg, sex äldre slagskepp, fem slagkryssare, elva lätta kryssare och sextioen jagare. (källa)
6. I slutet av juni månad sammanstrålade ryska högsjöflottan från Reval och galärflottan från Åbo vid Hangö. Fjodor Apraksin utsågs till befälhavare över flottan och Michail Galitzyn till chef över landstigningstrupperna. Den 28 juni avseglade galärflottan mot åländska Lemland. Linjeskeppen bildade en skyddslinje längre söderut för att skydda galärflottan mot en engelsk eskader under amiral John Norris som patrullerade i södra Östersjön. Oväntat dök nu Gustaf Wilhelm Coyet upp på Åland för att återuppta fredsförhandlingarna. Peter den Store beslutade dock att fortsätta anfallet som planerat samtidigt som han sände Heinrich Ostermann tillsammans med Coyet till Stockholm för att fortsätta förhandlingarna. (källa)
7. Efter Skagerrakslaget i maj 1916 insåg den tyska marinledningen att den tyska Högsjöflottan var för liten för att kunna utmana Storbritannien och därför satsade man på den nymodiga u-båten som skulle bryta Storbritanniens handelsvägar med omvärlden. Sommaren 1916 hade kriget på land dessutom fastnat i ett långvarigt skyttegravskrig och i den tyska militära ledningen växte övertygelsen att Storbritannien kunde besegras genom ett oinskränkt u-båtkrig, dvs. att alla fientliga och neutrala skepp skulle angripas utan förvarning. Denna krigföring introducerades den 31 januari 1917. Karl Dönitz delegerades till u-båtvapnet i september 1916 och påbörjade sin utbildning den 1 oktober i Flensburg-Mürwik (återigen fick Dönitz lysande bedömningar) samtidigt som han tillsammans med Ingeborg flyttade till ett stort hus i Kiel, nära hamnen. När Ingeborg var i sjätte månaden fick Dönitz ett kommando som vaktofficerare på U 39 i Medelhavet som började sitt uppdrag i det Adriatiska havet den 12 februari 1917. Den 1 mars 1918 fick han sitt första kommando för ubåten UC27. I september 1918 blev Dönitz kommendör för det snabbare och större UB68 som siktade en konvoj nära Malta den 4 oktober 1918. På morgonen den 4 oktober gav Dönitz order om att dyka men någonting gick snett och ubåten sjönk okontrollerat. Genom en nöduppstigning lyckades Dönitz att få ubåten upp till ytan igen men nu befann sig UB68 mitt bland brittiska jagare som närmade sig. Eftersom luften i ballasttankarna var förbrukad efter nöduppstigningen fanns det ingen möjlighet att dyka igen och Dönitz beordrade besättningen att lämna och att sänka UB68. Det är oklart om ubåtens missöde berodde på ett tekniskt fel, besättningens bristande erfarenhet eller ett misstag som Dönitz' hade gjort. Efter förlisningen följde fångenskap på Malta och han var på väg att förflyttas till Storbritannien när han fick reda på Tysklands kapitulation den 11 november 1918. 1920 fick han titeln torpedbåtsinspektör. (källa)