Hed synonym - liknande ord, varianter, betydelse & korsord

Vad betyder och hur uttalas hed

Hed uttalas hed -en -ar.

Ordformer och varianter av hed

Hed är ett substantiv

Substantiv är en ordklass. Ord i denna ordklass betecknar abstrakta och konkreta ting och abstrakta begrepp. En vanlig minnesramsa (som också finns i många andra varianter) är "Substantiv är namn på ting, till exempel boll och ring". Exempel på substantiv är kaktus, sol, blomma, fotboll och lamm.

Hur används ordet hed

Heden, Göteborg – en stadsdel i Göteborg Heden – en öppen yta inom stadsdelen Heden i centrala Göteborg, se Exercisheden.

"Paganism" kommer från latinets paganus, 'lantlig'. Ordet "hedendom" är en avledning av ordet "heden" (som också förekommer i sammansättningar som "hedenhös" och "hedendöme") som har motsvarigheter i samtliga germanska språk, isländskans heiðinn, tyskans heide, engelskans heathen och så vidare. Dess rot, "hed", vilket alltså avser ett slags mark, förklaras av Svenska Akademiens ordbok med att "heden" först avsåg skogsmarkernas ociviliserade inbyggare. Ordet "hedendom" finns belagt från fornsvenskan ("hedhindomber").

En ljungplanta liknar oftast ett miniatyrträd med ormlikt vriden, nedböjd eller uppstigande stam. Ibland slår denna rötter på flera punkter och blir då mera busklik. Plantan växer ofta spaljéformigt tryckt mot marken eller klippan. Den blir normalt 20 – 50 centimeter hög, i undantagsfall upp till 1 meter. Veden är hård och tät. Ljungplantan kan bli upp till omkring 25 år gammal, och man har iakttagit mer än femtioårig ljung. I de täta bestånden på en hed uppstår därför luckor efter avdöende individer, men de fylls av snabbt växande fröplantor. På detta sätt tar ljungen även nya områden i besittning.

Tyna och Heden var en av SCB avgränsad och namnsatt småort i Vansbro kommun i Dalarnas län. Småorten omfattade bebyggelse i Tyna och Heden i Nås socken. Fram till och med år 2000 utgjorde bebyggelsen i Tyna som en egen småort. 2015 uppgick bebyggelsen i tätorten Heden och Skansbacken.

Det finns gott om småfåglar i nationalparken. Både fjällarter och sydligare arter förekommer. Typiska björkskogsfåglar som gråsiska, bergfink och blåhake blandas med järnsparv, trädgårdssångare och rödhake. Dessutom förekommer den mycket sällsynta nordsångaren i området. På de öppna rismyrarna och hedarna förekommer vadare av olika slag, till exempel grönbena, småspov och gluttsnäppa. I småsjöar finns bland annat vigg, knipa och bläsand. Abiskojåkkas deltaområde är inte speciellt rikt på sjöfåglar. På kalfjället kan snösparv, fjällripa och fjällpipare påträffas.

Orre (orrhöna) (Lyrurus tetrix) är en fågel i familjen fasanfåglar. Orren är en stannfågel som förekommer i norra Palearktis, främst i hed- och myrlandskap i anslutning till skog. Den är nära släkt med kaukasisk orre. Inför häckningen, som sker tidigt på våren, spelar orren på specifika spelplatser. Orrens gener kartlades 2014.

Det öppna området vid Tolne Skovpavillon i norra delen av skogen har använts som samlingplats i Vendsyssel sedan sekelskiftet 1800/1900. I början av 1900-talet anställdes en skogvaktare av den lokala bondeföreningen för att främja plantering på hedarna. En egendom köptes in av det då instiftade Plantningsselskabet Tolne Skov 1906. En av initiativtagarna var entreprenören Jørgen Wendelboe Larsen, ägare till herrgården Gårdbogård väster om Ålbæk.

I Sverige häckade den årligen på 1850-talet på sandfält vid Åhus och Ljungby i Kristianstadstrakten i Skåne och på 1780- och 1790-talet även på Skanörs ljung och Cimmeredmarken utanför Trelleborg, med flera ställen. Vid slutet av 1850-talet var dock arten sällsynt på de två sista kända häckningsplatserna, det vill säga Åhus och Ljungby och de sista försvann under 1860-talet. Under 1900-talet har den observerats på Öland, i Skåne och på Västgötaslätten totalt ett tiotal gånger, senast 1979 i Halland. Den geografiskt närmaste stabila populationen finns idag på hedar norr om Berlin.

Vermehren, som var son till en glasmästare, gick i skola vid Sorø akademi och fick där undervisning i teckning av skolans lärare, landskapsmålaren Hans Harder. Han blev student 1843 och kom året därefter till Köpenhamn, där han blev elev vid konstakademien och till Jørgen Roed. År 1848 deltog han som frivillig i kriget. Under de följande åren tillkom flera av hans mest betydande målningar, Reservsoldatens avsked från sin familj (1849, konstmuseet), Vetebrödsförsäljaren (1851, Hirschsprungs museum) och Fåraherden på heden (1853, konstmuseet). Åren 1855—1857 vistades han som akademistipendiat i Italien. Bland hans senare alster märks Såningsmannen samt Husligt arbete i en fattig bondstuga (båda 1860, i konstmuseet, som äger även Besöket hos den gamla trotjänarinnan med flera verk). Vermehrens folklivsbilder "ega typiskt danskt lynne och mycket djup i uppfattningen, liksom de ega inträngande skärpa i studium, iakttagelse och behandlingssätt. Hans framställning af den gamle fåraherden, som står kolugn ute på heden med sin stickstrumpa i handen, har blifvit räknad till en af de djupast trängande analyser af 'primitiv dansk karaktär'", skriver Georg Nordensvan i Nordisk familjebok. Från 1870-talet målade han huvudsakligen porträtt: Ung flicka vid sitt skrivbord (Glyptoteket), skådespelerskan fru Anna Nielsen (Kungliga teatern), målarna Jørgen Sonne och August Wilhelm Saabye (Charlottenborg). På gamla dagar återvände han till genremålning och utförde åtskilliga interiörer ur de borgerliga klassernas vardagsliv (Schackspelare, 1890, finns i Nationalmuseum i Stockholm). Han blev medlem av Köpenhamns akademi 1864 och var professor vid modellskolan 1873—1901. Av svenska konstakademien blev han medlem 1889.

Den variant av visan som sjungs i dag är från åren runt 1900. 1903 publicerade regementsmusikern och klarinettisten Albert Löfgren en Beväringsdans från Axvalla hed, vars första repris är densamma som melodin till Igelkottaskinnet. Beväringsdansen spreds snabbt och blev en slagdänga. Notutgåvan av den kom i flera upplagor, bland annat 1903, 1905 och 1906. Från samma tid finns flera inspelningar gjorda på fonograf.

Hed på Engelska

moor, heath

a tract of treeless, often flat country