Heruler Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet heruler

1. Heruler (lat. Heruli l. Eruli) är ett namn på germanska folkgrupper som uppträdde från mitten av 200-talet e.Kr. till mitten av 500-talet, på 300-talet ofta som romerska hjälptrupper. Sambandet mellan olika grupper av heruler är dunkelt och omtvistat.
2. Troligen hade herulerna vissa band till södra Skandinavien: Enligt Jordanes hade de fördrivits från sina hem av danerna innan de deltog i folkvandringarna på kontinenten. Sålunda lät teorin, som emellertid beror på ett missförstånd av en dansk historiker av Jordanes' text i år 1773. Texten berörde enligt språkforskare en samtidshändelse på 500-talet. Det finns inga historiska källor eller arkeologiskt vittnesbörd alls som pekar på ett heruliskt ursprung i norr. Redan Lauritz Weibull reste tvivel om tolkningen 1925 och i dag tolkas det som en aktuell händelse. Både Jordanes och Prokopius skrev i Konstantinopel 551-553, där en deputation från den skandinaviska halvön anlände 548. Båda skrev om ett möte mellan daner och heruler. Runt 250 e.Kr. dök enligt Jordanes en grupp upp runt den nordöstliga bukten Azovska sjön - förmodligen bestående av goter, bosporaner och sarmater. Han kopplade även herulernas etymologi till området, så han kunde inte ha menat att de kom från Norden. Vid Svarta havet härjade de till en början även till havs tillsammans med goter, till dess att stammarna började bli oense. Herulerna besegrades av den östgotiske kungen Ermanarik och inordnades i hans stora rike i nuvarande Sydryssland.
3. Herulerna omnämns som plundrare i Gallien, Spanien, på Balkan (Aten, Sparta m.fl.) och möjligen vid Svarta havet (helouroi). I samband med goternas angrepp på romarna vid Svarta havet vid mitten av 200-talet e.Kr. nämns de som den folkstam som stod för de största räderna till sjöss och försökte erövra Byzantion (som senare blev Konstantinopel). "Dessa anfall räknade ofta så många fartyg att de mer kunde betraktas som flytande kungariken än som sjörövareskader" enligt en samtida betraktare. De besegrades dock andra gången de kom till Aten, och en stor del av herulerna stupade eller blev tillfångatagna. År 268 e.Kr. kom de tillbaka tillsammans med goter och flera andra stammar, men besegrades på nytt av kejsar Claudius II Gothicus i slaget vid Naissus (i Serbien) där tiotusentals germaner lär ha stupat.
4. I början av 300-talet e.Kr. nämns herulerna som ett av de folk som översvämmar Gallien efter kejsar Diocletianus död. När hunnerna stormade fram mot Svarta havet och Balkan invaderades romarriket av germaner, och herulerna deltog tillsammans med goterna i slaget vid Adrianopel år 378, där romarna led ett stort nederlag.
5. Herulerna tycks en tid ha uppehållit sig i nuvarande Moravien och Slovakien. Många gick i tjänst hos Odovakar i Italien, den härskare som 476–493 styrde Italien. Odovakar har också kallats Rex Herulorum, "herulernas kung". Odovakar utmanades och besegrades av östgoterna under Teoderik den store. Teoderik höll sig väl med herulerna, och den heruliske ledaren Rodulf förärades både stridshäst och rustning av Teoderik. Denna grupp heruler blev på 470-talet en regional stormakt, men de besegrades ca 510 av langobarderna, och deras legosoldater blev senare ett viktigt element i den byzantinske armén tills de var tvungna att fly till gepiderna.
6. Vissa forskare har velat placera de till Skandinavien nyanlända herulerna i Blekinge och Värend, men detta baseras på en rad lösa antaganden. Detta har medfört att begreppet heruler används inom svenska flottan som skämtsam benämning för Blekingebor. Mats G. Larsson anser det troligare att det var till Sveriges västkust de kom. Det finns vissa indicier som stödjer detta, bland annat den stora koncentrationen fornborgar i området, och det faktum att man funnit brakteater i området närmast kusten men inte i västgötarnas kärnområden. Uppgifterna om herulernas nya bosättningsplats är dock så vaga och det arkeologiska materialet tillåter så många tolkningar att det inte kan bli fråga om något annat än spekulationer. (källa)