Hoplit Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet hoplit

1. Hoplit, grekiska hoplites, från ordet hoplon.
2. Med början från 600-talet f.Kr. ökade graden av bepansring och organisation i de militära styrkorna inom de olika grekiska stadsstaterna. Hopliterna var ett tungt elitinfanteri, som värvades bland de välbeställda jordägande bönderna. De var själva ansvariga för att skaffa sig vapen och utrustning. Hopliterna var fortfarande värnpliktiga soldater som kallades in vid behov (de var således halvreguljära styrkor). Stående styrkor utöver palatsvakt var ett undantag i antikens Grekland innan Filip II av Makedoniens reformer. Dessa reformer möjliggjorde en offensiv mot dåtidens supermakt Persien, som under århundraden plågat grekerna med upprepade anfall. Eftersom hopliter då rekryterades från alla samhällsskikt kunde en betydligt större armé skapas. Dessutom hade Makedonien som rekryteringsbas hela det område som idag är Grekland, utom kungariket Epirus (i dagens Albanien och nordvästra Grekland), i stället för endast en stadsstat med omnejd, vilket var fallet tidigare.
3. Fattiga människor, som inte hade råd att skaffa sköld, kunde inte tjäna som hopliter, utan blev spjutkastare, bågskyttar eller slungkastare. Dessa var mycket snabbare än hopliter och var mycket användbara vid förföljelse eftersom hopliten var tvungen att kasta sin sköld för att komma undan. Tungt rytteri existerade inte i den grekiska krigföringen. Det var Persien och senare Makedonien som hade rytteri som ett viktigt vapenslag i sin krigsmaskin.
4. En hoplit bar harnesk, hjälm och benskydd tillverkat av brons samt en stor sköld, i trä med förstärkningar av brons (kallad aspis/hoplon). Deras beväpning var framför allt spjut avsedda för att sticka motståndaren med. Utrustningen varierade dock kraftigt mellan de olika soldaterna, vissa hade endast råd med läderpansar. De viktigaste delarna av utrustningen var spjutet och skölden, dessa var ju stöttestenarna i falangformationen.
5. De tre första leden kunde sticka med sina spjut. Resten tryckte på och på en given signal tryckte alla på samtidigt, så att det blev ungefär som dragkamp. Ju större djup, desto större chans att tränga tillbaka motståndaren. Eftersom hopliterna var sårbara på flankerna ställde sig grekerna, som oftare slogs mot varandra än med varandra, i en lika lång linje oavsett hur djup formationen var. (källa)