Horn Synonymer Betyder Uttal

• lur

Hur används ordet horn

1. Djurets horn består av benkvicke, beklädd med hornslida och den återfinns hos båda kön. Men dessa hornslidor inneslutar ett ovanligt mycket större antal hår än vad som är fallet hos slidhornsdjur. Denna hylsa fälls gång på gång under djurets liv. Gaffelantilopen är rostfärgad. Men på sidorna, på buken och kring svansen samt vid några ställen på huvudet och halsen är den vit. Hornen är svarta. Den fullvuxne hannen är upp till 150 centimeter lång och den genomsnittliga längden för båda kön är 145 centimeter. Över bogarna är den 80 och över landen 96 centimeter hög. Honan är märkbart mindre än hannen. Men med undantag av att hornen är mindre eller stundom saknas är den lika hannen. (källa)
2. Galalit hade förr stor användning som ersättning för horn, ben, sten o dyl för prydnadssaker och olika bruksföremål, som t.ex. knappar. Galalit hävdade sig väl vid sidan av platserna på grund av egenskaper som ljusäkthet, frihet från lukt och smak, brandsäkerhet och biologisk nedbrytbarhet. (källa)
3. Gems, även känd som stenget eller alpget, (Rupicapra) hör till slidhornsdjuren inom ordningen partåiga hovdjur. (källa)
4. Gemsbocken kännetecknas genom långa, raka horn, som tillkomma båda könen och ett långsträckt huvud med nästan rak ansiktslinje. Den långa svansen är försedd med tofs. Grundfärgen är vit, gulvit eller ljusgrå med svarta band och fläckar. Hos ungdjur saknas dessa markeringar. Individerna når en kroppslängd (huvud och bål) av 180 till 215 cm och en mankhöjd av 115 till 125 cm. Hanar är med 180 till 240 kg tyngre än honor som blir bara upp till 225 kg tunga. Hanar har även robustare horn än honor. (källa)
5. Tamget (Capra aegagrus hircus) är ett däggdjur som ingår i släktet Capra, och familjen slidhornsdjur. Den beskrevs av Linné 1758 som arten Capra hircus. Idag brukar den definieras som en underart till vildget, men flera auktoriteter definierar den fortfarande som art. Handjuret kallas bock (eller något ålderdomligt getabock), hondjuret get och avkomman killing. (källa)
6. Ursprungliga arter av vildfår finns idag i östra Asien, samt i Nordamerika och Nordafrika. I Europa lever den europeiska mufflon vilt på Korsika och Sardinien, men det har varit under diskussion om denna i själva verket är införd av människan under stenåldern som något av de allra första tamfåren. Alla andra europeiska fårarter dog ut för 3 000 år sedan, de sista på Balkan. De flesta fåren lever i bergsregioner men det finns även populationer, till exempel en grupp av tjockhornsfår, som förekommer i öknar. (källa)
7. Gutefåret är ett behornat lantrasfår där både tackan (honan) och baggen (hanen) bär horn. Gutefår tillhör gruppen nordiska kortsvansfår. Baggens horn är grövre och längre än tackans smalare och mer gracila horn. Ullen består av två typer av ullfibrer – täckhår och bottenull – och färgen varierar i huvudsak mellan ljusgrått och mörkgrått (den grå färgen är en blandning av svarta och färglösa hår), men flera underliggande genetiska varianter för pälsfärger finns kvar. (källa)
8. Nötkreatur har i regel horn, vilket i många sammanhang är ett arbetsmiljöproblem vid husdjursskötsel. Vid rangstrider mellan nötdjur kan även de åsamka allvarliga skador på varandra med hornen. I dag är det vanligt att både kor och tjurar avhornas som kalvar genom att hornanlagen bränns bort. Vissa raser, som till exempel rödkulla, utvecklar aldrig horn. Sådana raser brukar kallas "kulliga". Hornen har genom tiderna används som blåshorn. (källa)
9. Hackspettarna har en rak, stark, smal och vass näbb, med nästan cirkelrunt tvärsnitt, dock skiljer sig den proportionerliga längden mycket mellan olika grupper av hackspettar. Den maskliknande tungan har i spetsen en förhårdning och kan sträckas ut mycket långt med hjälp av tungbenets mycket långa horn, som löper under huden runt om hela hjärnskålen ända till näbbroten. Spottkörtlarna är mycket stora. Klorna är starka och krökta. Yttertån är riktad bakåt och framtårna vid basen något sammanväxta. (källa)
10. Hanrej är ett nedsättande ord som används för en bedragen äkta man. I folklig bildkonst som på kistbrev och väggmåleri förekom hanrejen som en man med horn eller hatt med fjädrar ridande på en tupp. (källa)