Hovkretsar Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet hovkretsar

1. Befolkningens stora massa var tämligen likgiltig för politiska frågor, men gav regeringen skulden för den nöd, som översvämningar och hungersnöd vållat, samt för de ökade ekonomiska bördor, som blivit en följd av skadeståndsutbetalningarna för boxarupproret och av de utländska lånens amortering. Regeringens maktlöshet mot utländsk inblandning ökade dess impopularitet, vilken även sammanhängde med att dynastin och de inflytelserika hovkretsarna var av främmande, manchuisk, härkomst. (källa)
2. Genrens ursprung kan på forskningens närvarande ståndpunkt knappast sägas vara till fullo utredd. Sannolikt synes emellertid, att den står i förbindelse med den i Italien allt sedan antikens dagar fortlevande klassiska lustspelstraditionen. Sådant maskspelet framträder, då det börjar göra sig bemärkt inom den tidigmoderna tidens konstutveckling, har det knappast några mera märkliga karakteristika att uppvisa. Det torde knappast vara oriktigt, att med den förste av genrens historieskrivare, Alfred Soergel, beteckna maskspelet i sin ursprungliga form som intet annat än en maskeradbal, omfattad av ett mer eller mindre betydande dramatiskt ramverk. Att uppdraga några bestämda gränser mellan maskspelen och övriga vid hoven förekommande arter av kostymupptåg och baletter låter sig inte eller åtminstone endast med svårighet göra. I huvudsak synes emellertid maskspelen ha haft sitt egentliga kännemärke däri, att de i densamma deltagande personerna, efter att ha utfört sin första entré, blandade sig med åskådarna och inbjöd dessa att deltaga i dansen. Emellertid förblev maskspelet inte länge på denna primitiva ståndpunkt. I samband med dramatikens allt rikare utveckling ökades kraven på inre sammanhang och organisk komposition även i fråga om maskspelen. De fragmentariska episoder, som ursprungligen bildat motivet till det hela, ersattes av en genomförd handling, som lät det i genren inneboende dramatiska elementet komma till sin fulla rätt, och den yttre utstyrseln, till en början inskränkt till ett minimum, tillgodogjorde sig småningom alla de tekniska konstgrepp, som stod 1600-talets teater till buds. Sin högsta utveckling uppnådde maskspelet med Ben Jonson. Hos honom möter man en i konstnärligt hänseende verkligt fulländad sammansmältning av maskspelets olika beståndsdelar. Dialog, musik, sång och dans binds av en sinnrikt använd fabel samman till en helhet av ofta betagande verkan. Motiven är vanligen hämtade ur den antika mytologin eller historien, även om handlingen i sina detaljer inte sällan utvecklas oberoende av förebilden. I allmänhet är innehållet till sin karaktär allegoriskt, och vanligen förekommer även allusioner på den tilldragelse, som givit anledning till själva festligheten. Vid sidan av Ben Jonson var även flera andra av Englands mera betydande 1600-talsförfattare verksamma på maskspeldiktningens område. Till och med den vid sidan av Shakespeare främste av dem alla, Milton, tangerade genren i sitt berömda sångspel Comus (uppfört 1634). Visserligen företer detta åtskilliga egenskaper, som avviker från de vanliga maskspelen, men överensstämmelserna är trots detta så stora, att man kan inrangera Miltons lyriska mästerverk bland den engelska litteraturens övriga masques and revels. I teaterhistoriskt hänseende har maskspelet sin största betydelse däri, att det utgör en föregångare till operan. Såväl genom sin blandning av lyriska och dramatiska element som genom sin med tiden allt mera utvecklade dekorationsprakt beredde det marken för denna konstform, som skulle bli dess arvtagare både inom hovkretsarna och hos den stora allmänheten. Med operans utveckling förlorade maskspelet sin popularitet och försvann ganska snart från skådebanorna. Under 1700-talet uppehölls dess tradition endast av de stora balettdivertissementen. (källa)
3. Hon var medlem av en adelsfamilj och dotter till hovmannen, kompositören och poeten Alexander Taneyev och Nadezhda Tolstoj. Familjen tillhörde hovkretsarna och Vyrubova var under barndomen lekkamrat till furst Felix Jusupov. (källa)
4. Även i Sverige visade adeln ofta tendenser till att förverkliga den aristokratiska statsformen under monarkisk etikett, så t. ex. genom 1634 års regeringsform, som inom hovkretsar direkt sades förvandla monarkin till en aristokrati och reducera konungens roll till den, som dogen spelade i Venedig. Att det inte gick därhän, berodde på att det fanns andra mera demokratiska element i staten, som adeln inte kunde eller inte ville undertrycka. Den fick nöja sig med att bli ett aristokratiskt element i en blandad statsform. Som sådan har adeln genom sin kamp för konstitutionalism eller rent av parlamentarism i både Sverige och England spelat demokratin i händerna. (källa)
5. Dateringen av boken är mycket osäker. Språket har vissa arameiserande drag som pekar på att den tillkommit efter exilen i Babylon. Men till exempel Gillis Gerleman bestrider att de språkliga skälen tvingar till en sen datering, då innehåll och litterära indicier pekar på att texten är betydligt äldre. Gerleman menar att bokens ursprung är salomonska hovkretsar i Jerusalem där man hade livliga kontakter med Egypten. Andra, bland dem Helmer Ringgren, föreslår en medelväg och hävdar att sångerna härstammar från äldre kungatid, men bearbetats vid en senare tidpunkt. (källa)
6. Creutz beställde en replik av Ariadnes huvud som han skänkte till Gustav III. Målningen blev mycket uppskattad av Gustav III som utnämnde honom till förste hovmålare och samtidigt blev han medlem av Svenska konstakademien. Wertmüllers mor rapporterade via brev stolt till sin son att Ariadnes huvud "sitter på Drottningholm och härvarande connoisseurer säga att hufvudet är makalöst vackert". När Gustav III besökte Wertmüllers ateljé i Louvren 1784 fick han genom konungens beställning tillåtelse att måla Marie-Antoinettes porträtt. Han framställde drottningen promenerande med sina två barn i parken vid Trianon och det tog honom nästan ett år att färdigställa verket. Målningen ställdes ut tillsammans med porträtten av Bachelier och J.J. Caffieri på salongen 1785. Porträttet av Marie-Antoinette blev mycket omilt bedömt av den samtida kritiken och Marie-Antoinette uttryckte själv sitt missnöje över målningen. Hans nästa större framgång kom istället med den mytologiska kompositionen Danaë och guldregnet från 1787 som av Axel Gauffin räknades till "den svenska nyklassicismens monumentalaste verk i olja" samt Mme Adelaide Aughié i drottningens mejeri vid Trianon. Tack vare dessa målningar som var lämpliga att väcka uppmärksamhet vid de årliga konstutställningarna kom Wertmüller att bli känd för en bredare publik i Frankrike. Han medverkade i Parissalongen sista gången 1787 och trots de lovord och uppmärksamhet han väckt med sina monumentalkompositioner hade han det svårt att hävda sig som porträttmålare i Paris. Wertmüller hävdar själv att anledningen var de diskussioner kring porträttet av Marie-Antoinette och att hans kolleger "voro ganska afvundsjuka öfver det at jag som en ung man af 33 års ålder hade haft den lyckan". Han sökte dig därför nya arbetsfält och bosatte sig 1788 i Bordeaux där han fick kontakt med en stor och tacksam kundgrupp ur stadens förmögna borgerskap. Under sin tid i Bordeaux målade han i medeltal ett porträtt var tionde dag. När revolutionen bröt 1789 ut lämnade han Bordeaux med ett rejält sparkapital och provade utan större framgång på att bli porträttmålare för Madrids hovkretsar men det blev bara några enstaka porträtt målade i Madrid så han flyttade i augusti 1791 vidare till Cadiz där han under tre års tid var fullt ut anlitad som porträttör. På en svensk brigg som han medföljde anlände han i maj 1794 till Philadelphia där han strax efter ankomsten fick en beställning att måla George Washingtons porträtt. Av detta porträtt utförde han ett flertal repliker varav ett, signerat Philadelphia 1795, ingår i Nationalmuseums samling i Stockholm. Trots framgången med Washingtons porträtt fick han inte många beställningar och han klagade i ett brev till Carl Fredrik Sundvall över att man i New York och Philadelphia föredrog engelska målare. På grund av ekonomiska trångmål tvingades han att återvända till Europa 1796 för att bevaka några ekonomiska intressen. (källa)
7. Yuans moderata reformpolitik, som gick ut på Kinas reformering genom kineserna själva, vann trots reaktionära ränker från manchuiska ämbetsmanna- och hovkretsar i allmänhet änkekejsarinnans gillande, och han överhopades med nya ämbeten och ynnestbevis. Sålunda blev han 1902 handelsminister med högsta uppsikten över handel, bergverk, järnvägar och telegrafanläggningar i hela riket samt 1908 medlem av stora rådet (Junjichu) och president i utrikesministeriet (Waiwubu). Han uppges ha genomdrivit dekretet om opiumförbud (i november 1906), utsändandet av studiekommissioner till Europa och upprättandet av ett nytt statsråd (eller en notabel församling) som en förberedelse för införandet av en modern författning för det kinesiska riket (1907). (källa)