Hovliv Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet hovliv

1. En offentlig presentation vid hovet har i viss mån alltid funnits, och var något som utvecklades ur de audienser en monark gav för supplikanter. Den ceremoniella hovpresentationen, där utländska diplomater och inhemska medlemmar av adeln blev officiellt presenterade för kungahusets medlemmar, var under tidigmodern tid en viktig del av det ceremoniella representationslivet vid hoven i Europa. En person som hade blivit presenterad för kungahusets medlemmar, hade i fortsättningen rätt att delta i hovlivet, något som gav status och tillgång till viktiga kontakter. Under 1600-talet var detta en självklar del av hovlivet i Europa, efter mönster från särskilt det franska hovet. (källa)
2. Till skillnad från många av sina samtida regenter hade Georg Fredrik Karl inga större politiska eller militäriska ambitioner. Som engagerad pietist och anhängare av August Hermann Francke arbetade han istället intensivt med religiösa affärer. Teater och alla förnöjelser förbjöds vid hovlivet. 1727 skrev hovpredikanten Johann Christoph Silchmüller som kallats in från Halle an der Saale i sin dagbok: "På slottet är allt så stilla som om det vore ett kloster." Bland de missnöjda undersåtarna spriddes uttrycket att markgreven och hans "svartrockar" hade förvandlat furstendömet till ett bönehus. (källa)
3. Mycket lite är känt om hans liv annat än hans titlar, och Wendjebauendjed hade under sin livstid en mängd titlar inom det forntida Egyptens militärväsende, hovliv och religiösa liv. Han var bland annat Arvfurste, Sigillbärare till Konungen av Nedre Egypten, Guds fader, General och Arméns ledare, Överstepräst till Khonsu, Präst till "Osiris herren av Mendes", Superintendent till alla Gudars profeter samt även Superintendent till den Ende Vännen. (källa)
4. Ludvig XIV byggde upp Versailles och flyttade ut hovlivet dit. Han levde i lyx och överflöd och angav tonen för dåtidens herrmode med sina överdådiga peruker och sin dramatiska och extravaganta smak för kläder. Männens peruker blev allt längre, lockigare och mer invecklade. Hattarna, som var svåra att sätta fast på peruken, blev i stället mindre och bars mest i handen eller under armen]. (källa)
5. Sommaren 1864 tillbringade prins Oscar (II), prinsessan Sofia och barnen på Kulla Gunnarstorps slott, som då ägdes av Baltzar von Platen, vid Öresund, inte långt från det nuvarande Sofiero. Både prinsessan och äldste sonen, prins Gustaf (V), var sjukliga och behövde frisk luft. Prinsparet blev förtjust i platsen där Sofiero nu ligger, prästhemmanet Skrabelycke, med utsikten mot Danmark och den skogklädda ravinen ner mot Öresunds vatten. I september 1864 köpte de Skrabelycke, som fick namnet Sophie-Ro. I april 1865 restes takstolarna till den sommarvilla med sex torn som prinsparet lät uppföra på Sophie-Ro. I juli 1866 flyttade familjen dit från Stockholm. Familjen levde ett sorglöst liv på Sofiero, prinsessan Sofia tog ridturer på sin häst Ada och de fyra prinsarna växte sig starka under vistelserna på landet som var mycket friare än hovlivet i Stockholm. (källa)
6. Karl XV visade redan i unga år en viss brist på tålamod med hovlivet och dess regelverk, något som fortsatte att prägla honom. Han ansågs dessutom skrytsam, slösaktig och var en stor kvinnotjusare. (källa)
7. Henrik gifte då om sig med Jane Seymour, dotter till en annan av kungens hovmän. År 1537 födde Jane äntligen en son, den blivande Edward VI av England. Tyvärr grumlades Henriks lycka av att Jane avled i barnsängsfeber bara några dagar efter sonens födelse. Ett par år senare gifte Henrik om sig. Denna gång var äktenskapet politiskt, man ville skapa en protestantisk allians genom att förmäla kungen med den protestantiska prinsessan Anna av Kleve. Tyvärr levde den verkliga Anna inte upp till kungens förväntningar utan snart efter Annas ankomst till England började Henrik verka för en skilsmässa. Anna accepterade detta och levde sedan resten av sitt liv i England, deltog delvis i hovlivet, och var en av Englands rikaste kvinnor då Henrik i sin tacksamhet för att hon gick med på skilsmässa hade givit henne ett stort underhåll som bestod bland annat av Richmond Palace och Hever Castle. Cromwell fick bära skulden för detta misslyckade äktenskap, och avrättades den 28 juli 1540. (källa)