Humusämne Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet humusämne

1. Siktdjup (även visibilitetsdjup) ett mått på genomskinlighet i sjö- och havsvatten. Siktdjupet bestäms genom att mäta avståndet på vilket det mänskliga ögat kan uppfatta ett föremål som sänkts ned från ytan. Det är vanligt att mäta siktdjupet med hjälp av en så kallad secchiskiva. Måttet är användbart för att ta reda på kompensationsnivån och förekomsten av stor plankton- eller humusämne. Siktdjupet används som mått på sjöars grad av övergödning, eftersom övergödning innebär grumligare vatten. (källa)
2. Eftersom kolloider är för små för att kunna sedimentera eller flotera behöver de först koaguleras och sedan sammanfogas till flockar. Koagulering behövs eftersom partiklarna är lösta i vattnet, vid koaguleringen fälls de ut. De oorganiska partiklarna är alltid negativt laddade medan humus laddning beror av pH. Vid pH som råder i reningsprocessen är humus negativt laddat, därför måste en fällningskemikalie tillsättas. Fällningskemikalien är positivt laddad vilket gör att partiklarna och humusämnena neutraliseras och bildar till slut flockar. Efter att flockarna har bildats kan de användas i reningsmetoderna sedimentering eller flotation. Vilken typ av flockar som är att föredra beror på vilken reningsmetod som ska användas. (källa)
3. För att jämföra humushalten i jordprover kan en lösning av ammoniak hällas genom jorden. Den färgas då brun, och ju brunare den är desto högre är humushalten. Sjöar kan ha humusämnen i vattnet och man säger då att sjön är humös. Humösa sjöar är ofta näringsfattiga (oligotrofa), och har ett lågt pH till följd av de urlakade humussyrorna. Avsättningar av humus på sjöbotten bildar jordarten dy. (källa)
4. Ytvatten är ofta brunfärgade av humusämnen. Genom kemisk fällning kan dessa avlägsnas. Ytvatten innehåller även biologiska och oorganiska partiklar som först filtreras i speciella mikrosilar innan man börjar den egentliga vattenreningen. Efter grov filtrering förs vattnet vidare till en flockningskammare där kemikalier tillsätts som gör att partiklar samlas i större partiklar, så kallade flockar som sedan sjunker till botten. (källa)
5. I sand och grusjord bildas ofta i fuktiga klimat en podsolerad markprofil, där ytlagret utgörs av råhumus, därunder en eluvial zon av blekjord, från vilken lösliga ämnen, humusämnen och oorganiska kolloider av järnoxid och lerjord, uttvättas och senare utfälls i en djupare illuvialhorisont samt där bildat en hårdare jordart ortsten, nämast en mycket lös sandsten, som småningom övergår i den oförändrade jordarten. Av ortsten skiljer man mellan tre olika typer: humusorsten, järnorsten och lerorsten. (källa)
6. Flinta är en bergart som till stor del består av kiseldioxid (SiO2) och har ett relativt glaslikt utseende. Den sydskandinaviska flintan brukar till färgen vara mörkgrå, blå, svart eller mörkbrun. Vid vittring får flintan genom vattenförlust en vit skorpa, som av humusämnen i jorden kan färgas röd, brun eller gul. Flinta består av en blandning av de kiselrika mineralen kalcedon och opal. Flinta förekommer som konkretioner i sedimentära lager, huvudsakligen från tertiär eller krita. När liknande mikrokristallina kvartser förekommer i sedimentära lager kallas de vanligen chert eller hornsten. Flinta bildas bland annat genom utfällning av kisel från till exempel döda svampdjur. Flinta är Skånes landskapssten. (källa)