Hussvala Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet hussvala

1. Hussvala (Delichon urbicum, tidigare Delichon urbica) är en fågel som tillhör familjen svalor. Den är en flyttfågel som häckar i Europa, Nordafrika och i de tempererade delarna av Asien och övervintrar i subsahariska Afrika och tropiska Asien. Hussvalan livnär sig av insekter som den fångar i flykten, och vintertid flyttar den till klimat där flygande insekter finns i rikliga mängder. Den är blå på huvud och ovansida, vit på gump och undersida och hittas både i öppna landskap och nära mänskliga bosättningar. Hussvalan liknar de andra två arterna i släktet Delichon, som båda är endemiska för östra och södra Asien. Det finns två erkända underarter.
2. Hussvalan jagas av rovfåglar, bland annat av lärkfalk, och liksom andra fåglar drabbas den av invärtes parasiter, flugor och kvalster. Dess stora utbredning och population innebär att den inte är hotad ur ett globalt perspektiv. Dess närhet till människan är allmänt accepterad och den förekommer ibland som referens i kulturen, bland annat inom litteraturen.
3. Hussvalan beskrevs först av Linné i hans Systema naturae år 1758 som Hirundo urbica, men fördes till dess nuvarande släkte Delichon av Thomas Horsfield och Frederic Moore 1854. Delichon är ett anagram av det gammalgrekiska ordet χελιδών (chelīdōn), som betyder 'svala', och artnamnet urbicum som betyder 'stads-' på latin. Fram till 2004 hade den artnamnet urbica på grund av ett missförstånd rörande den latinska grammatiken.
4. Släktet Delichon är en nybildad avgrening från ladusvalans släkte Hirundo, och dess tre medlemmar är likartade till utseendet. Förut kategoriserades orienthussvala (D. dasypus), som häckar i bergen i centrala och östra Asien och övervintrar i Sydostasien, som en underart till hussvala men idag är det brukligt att behandla dem som två goda arter. Dessa båda arter liknar också i hög grad himalayahussvala (D. nipalense), som är stannfågel i bergen i södra Asien.
5. Hussvalan delas upp i två underarter, den västliga nominatformen D. u. urbicum, och den östliga D. u. lagopodum, som beskrevs 1811 av den tyske zoologen Peter Simon Pallas. Andra regionala populationer, som exempelvis meridionalis som häckar i området kring Medelhavet, har beskrivits, men de angivna skillnaderna från nominatformen är klinala och de kategoriseras därför sällan som underarter.
6. Hussvalan är en kompakt svala, med grunt kluven svart stjärt. Den adulta hussvalan av nominatformen är 13 cm lång och har ett vingspann på 26–29 cm. Den väger 16–25 gram och har en genomsnittlig vikt på 18,3 gram. Huvud, rygg, vingar och stjärt är blåsvarta. Undersidan är vit, inklusive undersidan av vingarna och den har en tydlig och stor vit övergumpsfläck. Även de korta benen och tårna har vit dunig befjädring. Den har bruna ögon och liten svart näbb, och dess tår och exponerade delar av benen är rosa. Könen är lika, men juvenilen är sotigt svart, och vissa av dess vingtäckare och fjäderpennor har vita spetsar och kanter och hakan är smutsvit.
7. Hussvalan flyger med i genomsnitt 5,3 vingslag i sekunden, vilket är snabbare än ladusvalans 4,4 vingslag i sekunden.
8. Hussvalan är högljudd, särskilt vid häckningskolonierna. Kontaktlätet, som också framförs i vinterkvarteren, är ett hårt tsrr eller vid varningsrop ett skarpt sir. Hanens sång, som framförs under hela året, är ett lätt, babblande kvittrande eller trallande, inte lika omväxlande som hos ladusvalan.
9. Hussvalan delas allmänt in i två underarter (se nedan). D. u. lagopodum skiljer sig från nominatformen (D. u. urbicum) genom att dess vita gump sträcker sig mycket längre mot stjärten, och stjärtklykans djup ligger mellan det hos D. u. urbicum och det hos orienthussvala (Delichon dasypus). (källa)