Huvudjakt Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet huvudjakt

1. Med huvudjakt avses bruket att ta och även bevara en persons huvud efter att ha dödat dem. Huvudjakt har i historisk tid utövats i delar av Kina, Indien, Nigeria, Nuristan, Bangladesh, Burma, Borneo, Indonesien, Filippinerna, Taiwan, Japan, Mikronesien, Melanesien, Nya Zeeland, Mesoamerika, sydvästra USA, Amazonas, såväl som hos keltiska stammar, västgermanska stammar, vikingar och hos skyterna. Faktum är att det förekom i Europa på de brittiska öarna fram till senmedeltid och på Balkanhalvön ända in på tidigt 1900-tal.
2. Som fenomen har huvudjakt varit föremål för intensiva diskussioner bland antropologer för dess sociala aspekter och bakomliggande motiv. Teman som kommer fram i antropologiska skrifter om huvudjakt inkluderar förödmjukelse av den slagne, rituellt våld, kosmisk balans, ett bevis på manlighet, kannibalism, prestige och som ett sätt att säkra att offret tjänar en som slav i livet efter detta. Nutida forskare är allmänt överens om att den primära funktionen var ceremoniell och var en del i att strukturera, förstärka och försvara hierarkiska förhållanden mellan samhällen och individer. En del experter hävdar att utövandet härrörde från tron på att huvudet innehöll själen och livskraften, och att man då kunde överta offrets kraft och styrka genom att ta dennes huvud.
3. Huvudjakt praktiserades av många austronesiska folkslag i Sydostasien och Stilla havet och har åtminstone någon gång förekommit hos de flesta stammar i Melanesien, inklusive Nya Guinea. År 1901 fann missionären Harry Dauncey 10 000 huvuden i långhus på ön Goaribari Island i Papuabukten. I Sydostasien finns antropologiska texter om olika folkslag såsom murut, ilongot, iban, dajaker, berawan, wana och mappurondo. Hos dessa grupper var huvudjakt snarare av rituell än krigisk art och även endast ett huvud kunde tas. Huvudjakten fungerade också som ett sätt att få slut på sorgen (både på individuell och kollektiv nivå) för samhällets avlidna. Utövandet handlade även om manlighet och krigarna prisades för sina troféer.
4. Den italienska antropologen och upptäckaren Elio Modigliani besökte 1886 huvudjägarsamhällen på Nias Salatan, en ö väster om Sumatra och genomförde en djupgående studie om deras samhälle och övertygelser. Han upptäckte att huvudsyftet med jakten var tron på att man genom att äga en annan människas huvud fick offret att tjäna en evigt som slav i livet efter detta, vilket gjorde skallar till en värdefull handelsvara. Sporadiska utbrott av huvudjakt förekom på Nias rätt nyligen, det senast rapporterade fallet ägde rum 1998.
5. All huvudjakt innebär inte dödligt våld. I en årlig ritual hos den religiösa minoriteten mappurondo på sydvästra Sulawesi i Indonesien använder man kokosnötter som surrogathuvuden. Traditionen kallas för "pangngae" och infaller under risskörden. Dess funktion är att kollektivt avsluta sorgen över de som avlidit under året, lösa interna spänningar och meningsskiljaktigheter, uppvisa manlighet, distribuera gemensamma resurser samt motstå påtryckningar utifrån att överge mappurondos levnadssätt och livsstil.
6. Förr var marindfolket i Nya Guinea ökänt för sin huvudjakt som var djupt rotad i deras religion och även hörde samman med namngivandet av nyfödda spädbarn, då skallen troddes innehålla mana. Huvudjakten motiverades inte först och främst av kannibalism, även om den dödes kött konsumerades.
7. Korowaifolket, en papuansk stam i sydöstra Västpapua, bygger sina hus högt upp i träden, i vissa fall upp till 40 meter, förmodligen som skydd mot grannstammen citak som utövar huvudjakt. En del tror att Michael Rockefeller kan ha blivit tagen av huvudjägare i Västpapua så sent som 1961.
8. På 1930-talet bekämpade och undertryckte amerikanska myndigheter huvudjakt hos ilongoterna på Filippinerna. (källa)