Hällkista Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet hällkista

1. Hällkista är en rektangulär stenkammare eller gravbyggnad från den senare delen av yngre stenåldern, eller senneolitikum, som även byggdes och användes till bronsåldern period I (ungefär 2400–1500 f.Kr). Hällkistor förekommer även under brons- och järnålder som gravkammare i rösen, högar och stensättningar, men är då oftast i mindre format än de neolitiska.
2. Hällkistan är bildad av kantställda mer eller mindre släta och tunna stenhällar och många gånger täckt av en eller flera sådana hällar. På orter där tillgång finns på silurisk kalk kan en hel vägg eller taket bestå av en hel häll. I andra områden kan de vara byggda av ett stort antal tunna stenhällar av mindre storlek där stenarna placerats om lott eller i flera lager, men trots detta ger de inte alltid något monumentalt intryck. Hällkistorna har alltid ingången, när detta förekommer, vid ena kortsidan och kan ha två eller flera rum som är placerade på rad efter varandra. Ibland är de nedsänkta i marken och täckta av en hög eller ett röse.
3. En variant av hällkistan är en enkel kista innesluten av sten (engelska cist). Ett gravfält med enkla kistor är daterad till 1400 BC. De är inneslutna av utvalda stora stenar (ej hällar). I stället för täckande ovanliggande häll förekommer att man täckte kistan med en djurhud. Den begravda personen begravdes i sidoläge enligt gängse sätt på bronsåldern. Kistan är ofta enkelgravar. Barngravar är utgrävda. Vanligtvis genomfördes begravningen som skelettgrav, men kremering förekom. Exempel finns på barngrav där ett skelettsatt barn senare kompletterades med ett kremerat barn. Efter begravning kunde skelettet tas upp och på något rituellt sätt användas av de efterlevande. Stenomslutningen kunde då ändras, då den senare tog mindre plats. Begravningsformen med kista användes av stäppfolken (även av Yamna).
4. Hällkistor är kända från Västeuropa, Medelhavsländerna och Orienten. Till Sverige kom gravtypen troligen via England. Gravar liknande de nordiska förekommer i nordvästra Tyskland. En yngre form helt under jordytan kan följas ned till Ukraina. I Danmark har hällkistorna sitt huvudområde på östra Jylland. Från Norge känner man till ett 10-tal, alla på Östlandet.
5. Hällkistor förekommer i Sverige främst i Götalandskapen med en koncentration till södra Småland, Värmland och Närke. Gravtypen är även vanlig i Dalsland och Uppland, och så långt norrut som i Ångermanland känner man till hällkistor.
6. Antalet torde uppgå till inemot 2 000. Det råder en stor svårighet att klassificera många fornlämningar i fält, vilka berör denna typ. Många kallas stenkammargravar, där de ofta antas vara hällkistor ifall de inte kan påvisas vara dösar eller gånggrifter. Enligt Riksantikvarieämbetets fornminnesregister finns det 649 sådana hällkistor i Västergötland, 129 i Dalsland, 97 i Bohuslän, 70 i Halland och runt 100 i Värmland. Därtill finns ett mycket stort antal i Småland, samt ett visst antal i Skåne och övriga landskap i södra Sverige.
7. Vanliga fynd i hällkistor är bland annat fint bearbetade små pilspetsar av flinta, hängsmycken av skiffer och bärnstenspärlor. I några hällkistor har man funnit enstaka bronsföremål, vilket visar att de har använts även efter stenålderns slut. Allt detta är dock mer undantag än regel. Vanligen påträffar man flintdolkar, vilka var vanliga för sin tid, men säreget nog sällan flintskärar från samma tid och aldrig enkla skafthålsyxor, som var mycket vanliga vid den perioden. Detta antyder att de som gravlades var andra människor än de som använde flintskäror och enkla skafthålsyxor eller att dessa föremål inte hade med dödsriket att göra.
8. De flesta hällkistorna tycks vara omgivna av en hög eller ett flackt röse. I sällsynta fall kan de dessutom ha en kantkedja av resta stenar, glest placerade längs högens ytterkant. (källa)