Hänrycka Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet hänrycka

1. Efter marschen - som scenens vändpunkt och som en enorm omsvängning - dyker Hektors skugga upp och uppenbarar för Aeneas dennes öde. I den här dramatiskt sett särskilt fint utarbetade scenen skapar stopptoner från fyra horn en makalöst mystisk atmosfär. Efter de döende trojanernas jämmerrop klingar kartagernas lyckliga röster. Landets glädjande utveckling åskådliggörs genom en frammarsch av arkitekter, matroser och arbetare, musikaliskt inbäddade i en nationalsång. Den här melodin utstrålar en upphöjd rofylldhet och står därmed i skarp kontrast mot den eggande trojanska marschen. Endast drottning Dido är olycklig. Arbetet för det allmännas bästa ger henne inte tillräckligt stor tillfredsställelse. Hon längtar efter kärlek (Didos och Annas duett). När de fördrivna trojanerna anländer klingar deras "musikaliska vapensköld", men marschen går i moll, vilket gör att drottningens längtansfyllda och melankoliska sinnesstämning genast blir påtagligt närvarande. Trojanerna hälsas som vapenbröder av kartagerna, vilket ge finalen en hänryckande militärisk ton. (källa)
2. Mireille är en stjärnopera där titelrollen - med undantag av tredje akten - oavbrutet befinner sig på scenen. Mireille framstår till en början som en naiv bondtös, men som sedan långsamt mognar till stor hjältinna och tar på sig ett tragiskt öde. Hennes solonummer - den graciösa valsariettan samt arian i öknen - understryker den utvecklingen. Vid sidan om Vincents tämligen bleka karaktär är det Mireille som driver handlingen framåt. När hon tar upp kampen med fadern och självuppoffrande försöker hjälpa sin älskade, verkar hennes styrka nästan spränga den lyriska operans gränser. Gounod bevarar dock i sin musik en grundläggande transparent och känslobetonad karaktär, där han aldrig bryter ut i överdramatiserade gester. Mireilles fromhet förstärker den beslutsamhet med vilken hon följer sitt lidandes väg. Det var utan tvekan Gounods religiösa läggning som gjorde att han lät operan sluta med Mireilles frälsning till tonerna av en hänryckande sakral melodi. (källa)
3. Les Maîtres fous ("de galna mästarna") är en fransk dokumentärfilm från 1955 i regi av Jean Rouch. Den är inspelad i Accra och följer en ritual inom Haukarörelsen, där de svarta utövarna försätter sig i trans och i ett hänryckt sinnestillstånd imiterar kolonialmaktens militärceremonier. (källa)
4. Gary Lachman, född 24 december 1955 i Bayonne, New Jersey, är en amerikansk författare och musiker. Under namnet Gary Valentine var han basist i rockgruppen Blondie från 1975 till 1977. Sedan 1990-talet har han varit författare på heltid, med ämnen inom ockultism och mystik som huvudintresse. Intresset uppstod när han på 1970-talet läste Colin Wilsons bok The Occult: A History. Han flyttade därefter till England och har bland annat skrivit böcker om Emanuel Swedenborg, Helena Blavatsky, Aleister Crowley, Rudolf Steiner, P.D. Ouspensky och Carl Gustav Jung. Enligt Michael Dirda på The Washington Post skriver han om dessa ämnen "utan att vara hänryckt vördnadsfull eller lättvindigt avfärdande". År 2016 gav han ut en biografi om Colin Wilson, Beyond the robot. (källa)
5. Berättaren Fredman framställs som en hänryckt, extatisk visionär. Till en början skildras en mytisk värld, med fanfarer med valthorn, åskknallar och vågsvall, där Venus drar fram genom Neptunus rike, omgiven av väsen som anknyter till Venus eller Neptunus kulter. Stilnivån är hög, med imperativer som "blåsen" och "svaren". Snart framkommer dock den bakomliggande verkligheten: Venus är egentligen Ulla Winblad, Neptunus rike är Stockholms ström, och den snäcka hon far fram på är en roddbåt. Den mytologiska bilden hålls uppe i ett par strofer, innan den sprängs helt, och utflykten övergår i superier och orgie. (källa)
6. Sven Magnusson - hänryckt på de kristnas möte. (källa)
7. Under vistelsen där väcktes hans intresse för litterär verksamhet, och alltifrån 1797 fick han en rad dikter tryckta i olika publikationer. I alla dominerar en melankolisk ton, som stämde med tidens smak - det var den tid, då den ryska publiken var hänryckt över Karamzins Fattiga Liza och dess många kopior. (källa)