Högmedeltid Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet högmedeltid

1. Titeln marskalk nämndes första gången på 700-talet i Lex Alamannorum: Det kostade då fyrtio solidi att döda en marskalk i kunglig tjänst (marescalcus regis), "som har tolv hästar under sig". Marskalken var då ansvarig för hästarna i stallet och svarade under stallmästaren. I Frankrike kom titeln att heta mareshall och ur detta ord utvecklades titeln vidare till ett militärt befäl inom kavalleriet, något som andra länder tog efter. I Sverige utvecklades titeln marsk och riksmarsk under högmedeltiden till något liknande jarlens ursprungliga funktion. (källa)
2. De första ordenssällskapen grundades på medeltiden inom den katolska kyrkan, så kallade religiösa ordenssällskap. Under korstågens tid (högmedeltiden) tar riddarväsendet upp idéer från dessa och bildar andliga riddarordnar. Under 1600- och 1700-talen bildas många nya ordenssällskap med varierande syften och med tydliga drag hämtade från de medeltida riddarordnarna. Flera av dessa har medlemmar/beskyddare i kunga- och furstehus. (källa)
3. Delar av den klassiska litteraturen gick inledningsvis förlorad när den medeltida litteraturen tog vid, men under högmedeltiden inleddes en kulturell blomstring, med centrum i Frankrike, där det klassiska arvet revitaliserades. Vergilius blev under den hög- och senmedeltida litteraturen stilbildande och centrum för alla klassiska studier. Hjälteepos och hövisk diktning stod i den högmedeltida litteraturens centrum, och från Frankrike gick kulturella strömningar till övriga Europa. I Frankrike introducerades flera sagor, berättelser och topoi som påverkade den övriga medeltida europeiska litteraturen. (källa)
4. Under högmedeltidens skolastik, kom teologi att avse ett rationellt studium av kristna doktriner, eller disciplinen som undersöker sammanhang, språkliga implikationer och påståenden i Bibeln och den kristna traditionen. (källa)
5. Karl var en pliktmedveten furste, men hans politiska planer, som saknade all sans och måtta, var omöjliga att realisera med hans rikes resurser. De sista årens motgångar verkar fullständigt ha rubbat hans själsliga balans. Karls hov var centrum för ett glänsande ridderligt liv, där man sökte återuppliva högmedeltidens ideal. Karl hade även betydande kulturella intressen. (källa)
6. Inom Romersk-katolska kyrkan har man sedan högmedeltiden en formell procedur för att erkänna någon som helgon. Man skiljer till exempel mellan beatifikation (saligförklaring) och kanonisation (helgonförklaring). Det första steget i en helgonförklaringsprocess är att kyrkan förklarar kandidaten som vördnadsvärd, vilket betyder att en grundlig undersökning genomförts av kyrkan för att se om det finns och i så fall bekräfta så kallade "heroiska dygder". När detta är gjort behövs ett vetenskapligt undersökt och bekräftat mirakel i kandidatens namn, för att vederbörande skall kunna saligförklaras av kyrkan. Efter detta krävs ytterligare att ett mirakel i den saligförklarades namn har skett och på samma sätt blivit undersökt och bevisat för, att vederbörande skall kunna helgonförklaras av påven i Rom. Vördnadsvärd innebär att det är tillåtet för de troende inom en provins eller ett stift att vörda kandidaten det handlar om. Före dessa steg genomförs rigorösa utredningar om personens liv. Det tar oftast många år, ibland decennier eller rentav sekler innan någon blir beatificerad/saligförklarad eller kanoniserad/helgonförklarad. Undantag existerar dock, se till exempel Moder Teresa. (källa)
7. Högmedeltiden betecknar en expansiv period i Europa, både befolkningsmässigt, ekonomiskt och kulturellt. Läskunnigheten hade börjat spridas och litteraturen uppvisade nu en allt större mångfald. Tyskan, vid den här tiden medelhögtyska, användes redan för religiösa texter, men med inspiration från Frankrike började man även skriva riddarlitteratur och episka verk på tyska. Från denna tid härstammar bland annat hjältediktning som Nibelungenlied. Dessförinnan hade Rolandssången översatts till tyskan, som Rolandslied. (källa)
8. Under 600-talet började det arabiska styret att dominera området. De kristna maroniterna blev allt mer isolerade i Libanonbergen. Fram till slutet av 600-talet levde maroniterna under patriarken i Konstantinopel. År 687, när kontakten med omvärlden blev svårare i och med arabernas erövring, så utnämnde den maronitiska kyrkan sin första egna patriark, S:t John-Maron. Under en mellantid erkände den maronitiska kyrkan inte Tredje konciliet i Konstantinopel som tillbakavisade monoteletismen, men när korsfararna kom till Libanon på slutet av 1000-talet ingick maroniterna ett förbund med dem, och det var så deras kyrka 1182 kom att förenas med den romersk-katolska kyrkan. Sedan högmedeltiden är maronitkyrkan inte monoteletisk på något sätt. (källa)
9. Länge använde sig prästen under mässan av ett sakramentarium, d.v.s. en textsamling omfattande prästens olika delar under mässan, till exempel kyrkobönen (kollektbönen), prefationerna, mässans kanon (den romerska eukaristiska bönen), offerbönen (secreta) och bönen efter kommunionen (postcommunio). På samma sätt förfogade kören över sin egen bok (antifonalet med bl.a. introitus och gradualet) liksom diakonen och subdiakonen nyttjade lektionariet, d.v.s. den bok vari upptogs de olika läsningarna. Under högmedeltiden trängdes denna uppsättning liturgiska böcker undan till förmån för en bok som i en enda volym samlade mässans samtliga texter, missalet. (källa)
10. Det var först under högmedeltiden som den 1 januari åter slog igenom som nyårsdag inom västkyrkan, dock inte överallt ens i Västeuropa. Dagen har dock alltid räknats som årets första enligt den gregorianska kalendern, som fastställdes under 1500-talet i de katolska länderna och som de protestantiska länderna anpassade sig till under 1600-och 1700-talen. Denna kalender har under 1900-talet även tagits över i sekulära sammanhang i det ortodoxt kristna Östeuropa, och av praktiska skäl även på många andra ställen över hela världen som har varit under inflytande av västerlandet. (källa)