Högstammig Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet högstammig

1. Grönsiska (Spinus) är en liten fågel i familjen finkar som förekommer i norra Europa och Asien. Arten häckar mestadels i högstammig barrskog och ses ofta vintertid i stora flockar födosökande i alar. Den placerades tidigare i släktet Carduelis, men lyfts numera ut till släktet Spinus tillsammans med himalayasiskan och en större grupp nord- och sydamerikanska siskor. Grönsiskan är talrik och anses vara livskraftig. (källa)
2. Spillkråka (Dryocopus martius) är en stor, nästan helsvart fågel inom familjen hackspettar. Det är den enda representanten för släktet Dryocopus i Europa. Den häckar framförallt i grov- och högstammig skog. År 2020 finns den med på Världsnaturfondens Röda lista med hotade arter. (källa)
3. Tallen har en så kallad pålrot och trivs på nära nog all slags mark, men som högstammig skog (timmerskog) företrädesvis på varm, torr, mager jordmån, till exempel det på högre belägna ställen i mellersta Skandinavien så allmänt utbredda morän- eller krossgruset. Lingon och renlav är karaktärsväxter för den högväxta, ljusa tallskogen. På myrar blir tallen dvärgartat liten och kallas martall. En sådan kan fortfarande vid 50 års ålder vara endast av manshöjd och ha en stam som inte är grövre än en vanlig spatserkäpp. I folktron tänkte man sig att maran hade ridit trädet, vilket kan förklara namnet. Även i skärgårdsmiljö förekommer martallar. Till skillnad från martallar i myrmark är dessa påtagligt formade av vind och är ofta mycket lågväxta, så kallade kryptallar. (källa)
4. De adulta fåglarna tillbringar mer tid på marken och till födosök i grandominerade skogar än i skog som till större delen utgörs av högstammig tallskog. De mycket täta skogarna används mycket sparsamt, dock brukar denna delen av skog användas av nyligen utflugna fåglar. (källa)
5. De vilda Crataegus-arterna går i Sverige inte nordligare än till Dalälven och håller sig mest i ekens närhet. I Svealand är de här och där vanliga på sydsidan av ekbackar, men sparsammare och mer lågväxta på nordsluttningar. I de sydligare landskapen kan de växa både i lövskogar, öppna fält, åkerkanter och på strandklippor. Som odlade, särskilt i häckar, är de mycket härdiga och tål att klippas hårt. I vilt tillstånd blir de små träd, några meter höga, med vacker form. Rundhagtorn liknar till form och förgrening närmast en ek i miniatyr, och den lilla trädkronan med sina tättsittande, djupt gröna, kullriga, skinande blad. Denna vackra grönska förhöjs lika mycket av de snövita kronbladen under försommaren som av de blodröda frukterna under senhösten. På öppna platser blir hagtorn inte högstammig, utan busklik. (källa)