Imam Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet imam

1. En imam (arabiska, "den som står framför") är inom islam en ledande religiös, traditionellt manlig, funktionär. (I vissa länder finns strävanden efter införanden av kvinnliga motsvarigheter.).
2. Vanligen betyder imam präst eller böneledare, men benämningen har ingenting med prästerskap att göra. Imamens ursprungliga förrättning är att vara ledare av den gemensamma bönen i moskén, varvid han står framför de övriga, med ryggen vänd åt dem och de följer efter alla hans rörelser. I de stora moskéerna finns två imamer, en för de fem föreskrivna dagliga bönerna och en för den predikan, som skall hållas varje fredag (jämför khutba).
3. Imamerna bildar inget särskilt stånd och har därför heller ingen särskild dräkt. De tas ofta bland fattiga, fromma studerande, och då de ur moskéns kassa får blott en mindre lön försörjer de sig vid sidan om. En imam kan när som helst på förekommen anledning avskedas av moskéns nasir (förvaltare). Han förlorar då sin titel av imam och kan ersättas med någon annan som är kompetent att förrätta hans syssla.
4. I inskränkt betydelse betecknar imam det andliga överhuvudet, i motsats till emir, den världslige maktinnehavaren, i vissa islamiska stater. De turkiska sultanerna bar därför alltid den av abbasiderna efter de tolv imamernas bortgång (se nedan) upptagna titeln imam-el-muslimin, "muslimernas imam", jämte den av emir-el-mumi-nin (se Emir). Titeln imam bars även av åtskilliga arabiska furstehus, såsom zayditerna i Jemen från och med 800-talet, och tillkommer ännu i dag officiellt imamen av Muskat.
5. Imamer som i särskild mening andliga ledare kallas också de första muslimska århundradenas korantolkare och rättslärda, vilka motsvarar den kristna kyrkans patres ("kyrkofäder"). Dessa indelas efter sin rang i sju klasser, av vilka den första består blott av de fyra stora imamerna, Abu Hanifa (död 767), Malik Ibn Anas (död 795), Ash-Shāfi‘ī (död 819) och Ibn Hanbal (död 855), vilka stiftade var sin av det sunnitiska islams fyra ortodoxa rättsskolor. Till någon av dessa måste varje rättrogen sunnit höra. Hanafiternas rättsskola är den härskande bland turkar och tatarer samt muslimerna i Pakistan, malikiternas i norra Afrika med undantag av vissa delar av Egypten, shafiternas i större delen av Egypten och dessutom i Sydarabien och Indonesien. Hanbaliternas rättsskola, den mest fanatiska, var förr allmän i Mesopotamien, Syrien och Palestina, men har från och med osmanernas uppträdande på 1400-talet mer och mer undanträngts av den hanafitiska riktningen och praktiseras numera i stort sett bara i Saudiarabien.
6. Med de tolv imamerna menas ättlingarna till profeten Muhammeds svåger och kusin Ali ibn Abi Talib (den fjärde kalifen hos shiiterna) och dennes son Hasan ibn Ali vilka räknas som de två första imamerna.
7. Framför allt i västvärlden pågår vissa strävanden att inrätta kvinnliga motsvarigheter till imamer. Hitintills har några reformationsvänliga försök eller separata moskeer och församlingsgrupper skapats, där verksamhets- och böneledning inför både kvinnor och män sköts av teologiskt utbildade kvinnor, som uppbär titeln imam. Frågan uppfattas dock ofta som kontroversiell med delade åsikter inom den muslimska världen. I Sverige startade Kista folkhögskola 2016 en teologisk utbildning för att leda bön och vissa ansvarsfördelningsarbeten pågår inom vissa svenska moskéer. I Köpenhamn startades 2016 den särskilda Mariam-moskén för kvinnor och män med enbart kvinnliga imamer, men där fredagsbönen enbart är för kvinnor, övriga böner och aktiviteter för alla.
8. Jafar as-Sadiq (lärare till sunniternas imamer hanafi, hanbali, shafi och malaki, död 765). (källa)