Imperativ synonym, annat ord för imperativ, vad betyder imperativ, förklaring, uttal och böjningar av imperativ.
Hittade 3 varianter av ordet imperativ:
Vad betyder och hur uttalas imperativ
Imperativ uttalas im|per|at|iv [im´p-] och är ett substantiv -en -er.
Imperativ betyder:
Ordformer av imperativ
Singular
- imperativ obestämd grundfor
- imperativ obestämd grundform
- imperativs
- obestämd genitiv
- imperativen
- bestämd grundform
- imperativens
- bestämd genitiv
Plural
- imperativer
- obestämd grundform
- imperativers
- obestämd genitiv
- imperativerna
- bestämd grundform
- imperativernas
- bestämd genitiv
Imperativ1 är ett substantiv
Substantiv är en ordklass. Ord i denna ordklass betecknar abstrakta och konkreta ting och abstrakta begrepp. En vanlig minnesramsa (som också finns i många andra varianter) är "Substantiv är namn på ting, till exempel boll och ring". Exempel på substantiv är kaktus, sol, blomma, fotboll och lamm.
Vad betyder och hur uttalas imperativ
Imperativ uttalas im|per|at|iv [im´p-] och är ett substantiv -et; pl. imperativ.
Imperativ betyder:
- handlingsnorm i form av bud
Ordformer av imperativ
Singular
- imperativ obestämd grundfor
- imperativ obestämd grundform
- imperativs
- obestämd genitiv
- imperativet
- bestämd grundform
- imperativets
- bestämd genitiv
Plural
- imperativ obestämd grundfor
- imperativ obestämd grundform
- imperativs
- obestämd genitiv
- imperativen
- bestämd grundform
- imperativens
- bestämd genitiv
Imperativ2 är ett substantiv
Substantiv är en ordklass. Ord i denna ordklass betecknar abstrakta och konkreta ting och abstrakta begrepp. En vanlig minnesramsa (som också finns i många andra varianter) är "Substantiv är namn på ting, till exempel boll och ring". Exempel på substantiv är kaktus, sol, blomma, fotboll och lamm.
Vad betyder och hur uttalas imperativ
Imperativ uttalas im|per|at|iv [im´p-] och är ett adjektiv -t -a.
Imperativ betyder:
- imperativt mandat innebärande bundenhet att verka el. rösta enl. valmanskårens uppfattning
Ordformer av imperativ
Böjning (i positiv) imperativ en ~ + subst. imperativt ett ~ + subst. imperativa den/det/de ~ + subst.
Imperativ3 är ett adjektiv
Adjektiv är en ordklass. Orden i denna ordklass anger egenskaper som stor eller grön, eller tillstånd som stängd eller öppen. Adjektiv talar om hur någonting annat (ofta ett substantiv) är eller uppfattas, till exempel "en fin bil". En vanlig minnesramsa (som även finns i många andra varianter) är: ”Adjektiven sedan lär, hurudana tingen är, till exempel sur och tvär.” Själva ordet "adjektiv" kommer av latinets adjectivum (av adjicere, tillägga).
Andra språk
Hur används ordet imperativ
- Imperativ (uppmaningsform) är ett verbmodus med vilket man formulerar en uppmaning. Detta modus finns i svenskan endast i ett tempus, presens, men i vissa språk, till exempel latin, finns även en futurum imperativ, uppmaning om något som kommer längre fram.
- I språk med inslag av personböjning är den oftast obligatorisk för imperativ.
- I äldre svenska texter kan man stöta på personböjningssuffix också på imperativen. Suffixet -om markerade första person plural, det vill säga att uppmaningen riktade sig till en grupp individer i vilken talaren inkluderade sig själv. Former som sjungom och väntom betydde alltså vad som i dag kan uttryckas som 'Låt oss sjunga!' respektive 'Låt oss vänta!'. Ändelsen -en var livskraftig längre och markerade andra person plural, det vill säga en uppmaning till flera individer, där talaren inte inkluderade sig själv bland de uppmanade. Här används i dag samma form som för singulära subjekt. Det sammanhang i vilket en imperativfras yttras får nu förtälja om uppmaningen riktar sig till en eller flera. I ännu äldre svenska var ändelsen för imperativ andra person plural -er, till exempel sjunger, vänter (sjungen och vänten var däremot presens indikativ-ändelser). Detta levde kvar i bibelöversättningar till och med 1917 års kyrkobibel.
- Franska har tre personböjningar för imperativ, andra person singular (du), första person plural (vi), andra person plural (ni, används även för lite hövligare singular). (källa)
Phonetiskt närliggande ord