Vad betyder och hur uttalas inberätta
Inberätta uttalas in|be|rätta -de.
Ordformer och varianter av inberätta
Aktiv
- inberätta
- infinitiv
- inberättar
- presens
- inberättade
- preteritum
- inberättat
- supinum
- inberättande
- presens particip
- inberätta
- imperativ
Passiv
- inberättas
- infinitiv
- inberättas
- presens
- inberättades
- preteritum
- inberättats
- supinum
Perfekt particip
- inberättad en
- ~ + subst.
- inberättat ett
- ~ + subst.
- inberättade den/det/de
- ~ + subst.
Inberätta är ett verb
Verb (av lat. verbum, ord), ordklass som innefattar ord som uttrycker handlingar, skeenden, processer, tillstånd och liknande. En vanlig minnesramsa, som även finns i många andra varianter, är Verb är någonting man gör, cyklar, tutar, springer, kör. Exempel på verb är redigera, skriva, åldras, må, trivas, sjunga, ljuga. Eller helt enkelt ord man kan sätta att framför.
Hur används ordet inberätta
Hovrätten, som inberättade saken till Kunglig Majestät, hemställde visserligen, om inte de anklagade borde behandlas såsom mindre vetande. Men biskop Johannes Gezelius den yngre, som tidigare hade haft en positiv inställning till den spenerska rörelsen, var nu av annan mening och yrkade, att alla tre borde kvarhållas i fängelse och domkapitlet arbeta på deras omvändelse. En åsikt, som konungen biföll.
År 1740 inberättades till domkapitlet i Lund, att Murbeck hyste åtskilliga pietistiska åsikter i likhet med kyrkoherden i Frillestad Carl von Bergen, med vilken Murbeck under sin tjänstgöring i Hässlunda flitigt umgicks. Till svar därpå ingav Murbeck till domkapitlet sin berömda trosbekännelse och blev med anledning därav inkallad för nämnda myndighet samt efter undergånget förhör 21 april 1741 tills vidare suspenderad från prästerlig tjänstgöring.
När Anckarsvärd ville avsluta plenum, innan något giltigt svar kunnat inhämtas på hans proposition om bifall till hertigens skrivelse, "uppkom härvid", heter det i protokollet, "en ganska märkelig oro". Enskilda memoarer påstår till och med att det förekom våldsamma ord och åthävor mot den gamle lantmarskalken, som var misstänkt som både "rojalist" från 1772 och som "frondör" från 1789. Slutligen uttalade Anckarsvärd tydligt, att han "skulle för H. K. H. inberätta, det han tyckt sig förmärka, att Ridderskapet och Adeln ej funnit sig kunna bifalla till vad H. K. H. behagat föreslå".
I Köpenhamn blev han invecklad i de våldsamma kyrkliga stridigheter, som ägde rum på den tiden. Redan 1734 hade han i sin egenskap av studenternas präst inberättat till den kommission, som då hade tillsatts för att dämpa stridigheterna mellan prästerna, att studenter hade meddelat honom, att professor Reuss på sina föreläsningar uttalade sig i ordalag, som måste framkalla tvivel om hans renlärighet. Detta hindrade dock inte hans förflyttning till Nicolai, måhända därför att han hade en mäktig beskyddare i greve Danneskiold-Samsøe. Men det visade sig snart, att männen av den pietistiska riktningen, som nu helt hade segrat, hyste misstillit till honom.